”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ’heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

Jåvna – Renskötare år 2000

Jåvna – Renskötare år 2000

Filmen handlar om en tolvårig samisk pojke. Jåvna hor väldigt klart för sig vad han vill syssla med i sitt liv. Han vill bli renskötare. Han har redan egna renar och är ofta med de äldre samerna i rengärdet för att lära sig sitt yrke. Jåvna berättar om sitt liv som blivande renskötare, om sitt enda möte med storstaden och sin syn på framtiden.

Vi är med på kolvmärkning och renslakt. Kött hängs upp för rökning. Jåvno flygs i helikopter till skolan. En kalv föds. Barnen leker i byn. Renhjorden förflyttar sig över fjället.

Men hur blir det med framtiden? Rennäringen är hotad från flera håll. Skogsavverkningen, vattenkraftsutbyggnaden, anläggandet av nya vägar, den ökande vildmarksturismen och cesiumnedfallet från Tjernobyl.
Finns det någon möjlighet för Jåvna att vara renskötare år 2000?


Jåvna-Reindeer Herdsman in the year 2000

Struck by the fact that the average Swede knows more about, say, the Kurds than the Lapps of Lapland, Jarl made this portrait of a 12-year-old Lapp boy. City-bred youngsters in the same age bracket can’t help but marvel at the sense of community and connection to Nature that their Lapp contemporaries experience. Jåvna is 12 years old and goes to the Lapp school in Kiruna, Sweden’s northernmost city. And al-though dust from Chernobyl has sifted down over all of Norrland, al-though time has passed, Jåvna has only one dream. He’s going to keep reindeer. In the year 2000.

Titel: Jåvna – Renskötare år 2000
(Jåvna-Reindeer Herdsman in the year 2000)
Regi: Stefan Jarl
Foto: Per Källberg
Klipp: Anette Lykke Lundberg
Musik:Marie Boine Persen ”Gula-Gula”, Ulf Dageby
Längd: 35 min
Premiär: 1991
Format: 35 mm, 1:1,66

Utmärkelser: Sveriges dokumentära bidrag till Felix-priset 1991, nominerad till International Documentary Associations Award, USA, 1:a pris vid Filmfestivalen i Freiburg, Tyskland, juryns hedersomnämnade vid Filmfestivalen i Amsterdam

Filmen finns som extramaterial på DVD:n Hotet.

Läs mer:

Jåvna-Reindeer Herdsman in the year 2000, article by Mats Nilsson

This is a film about growing up and taking over. It is a film which reveals things which are lacking in our own society and shows that there are still parts of our world where people have their roots in the society in which they grow up.

At one point during the editing of Jåvna, I heard Stefan Jarl mumble something to the effect that: ”I’ve nothing against the Kurds, but the Swedish people know more about the Kurds than the Sami, dammit! And they’ve far more sympathy for the Kurds than the Sami. ” Jåvna is a tender portrait of a twelve-yearold Sami boy and his world. In making it, Jarl wishes to some extent to provoke children in Jåvna’s age group who do not live in these conditions. He wants to provoke them to consider how a boy thinks who grows up under such special circumstances.

Jarl contends that if you can find a specific situation, something happening on periphery, then the more specific it is, the more universal it becomes. Life for a twelve-year-old boy in the Stockholm suburb of Akalla becomes so much more clear in the light from Jåvna’s life. Dialectic again.

Jåvna has nothing to do with The Threat, apart from the fact that they were both filmed in the same area of course. The theme of Jåvna is one which clears the way for a markedly more anthropological film. Only in Time Has No Name has Jarl held up a mirror to daily work more conscientiously; from the butchering necessary for household requirements, to the Sami woman putting a pair of socks on her little child.

Gula gula, a song by the Sami singer Mari Boine Person, frames Jåvna and amplifies the exotic and distant mystery of a quite different world. So near and yet so far.

/Mats Nilsson

Artikel av Ingela Brovik, Tusen och en film -92

Jåvna (35 mm)
En stringent avvägning mellan saklighet och poesi finns i Stefan Jarls 35 minuter långa dokumentär Jåvna – renskötare år 2000 om en tolvårig samepojke och hans värld fjärran från MTV, Michael Jackson och andra fetischer för västvärldens barn och unga idag.

Filmens intensiva, närmast ”torra” (fast blödande, blodiga) saklighet i skildringen av renslakten och dess efterarbete, befinner sig långt borta från det flådda, politiskt vredgande tjurhuvudet i Stefans Jarls Ett anständigt liv.

Poesi finns i Per Källbergs utsökta foto. Naturbilderna har en hänförande prakt och ömtålighet i sig samtidigt som de är lika dekorativa som Nils J Nilssons Skums naiva samemåleri från förr i Världen – speciellt fågelperspektivet a,· renhjordar­na som drar fram i dekoratiY ordning på det vita fjällmassivet.

Poesin understryks av Ulf Dagebys och Marie Boine Persens musik och Anette Lykke-Lundbergs klipp, som då vi får följa en liten renkalvs födelse rakt framför filmkameran, sådana scener som censurerades i Disneys naturfilmer fortfarande på 1950-talets slut.

Först i den realistiska skildringen, iakttagande av födelsen i tystnad: ingen musik, inga ”extra” ljud, bara kraftfull­heten i det som händer. Strax därpå, då den fjuniga lilla renkalven ligger mjuk och oskyddad i snön, kommer musiken smygande på tå, en ömsint hyllning till ett nytt liv – här i Tjernobyl-land .

Och Jåvna, som talar ytterst osentimentalt om hur renkalvar överlever – eller dör, och hur man i så fall tar dem tillvara. 1
Den tolvårige Jåvna är både barnsligt sårbar (i den del av samtalet som berör Tjernobyl och effekterna på Sameland) och stark i sin integritet.
Stefan Jarl (manus och regi) har en klang i rösten som jag tycker mycket om: han är helt fri från det ofta omedvetna vuxen-taIar-med-förståndigt-barn-tonfall.

Den stora respekt som Jarl visar för Jåvna framför allt genom detta speciella tonfall betyder mera för filmen än vad jag först tror, och förstärks då jag ser Jåvna ännu en gång. Jarls tonfall är nästan som en del av filmmusiken, det skapar och förstärker ett viktigt anslag i filmen, alldeles bortsett från språkets förmedling om ert annat sätt att leva, idag.

Valet av Jåvna är genialt: en tolvårig samepojke i gränslandet mellan barn och vuxen. Han är i ”upptäckaråldern”, är väl förankrad i sin miljö och har tom ett eget märke på sina renar.

I Jåvnas känsliga ansikte och hela gestalt i den rytmiskt återkommande, djupa intervjun inkarneras en hel, annorlunda livsstil (”att vara i en storstad är tråkigt, man får inget göra”) ett naturligt ekologiskt tänkande, en oändlig trygghet i tillvaron, trots Tjernobylkatastrofen 1986 som drabbade just samerna i högre grad än andra svenskar.

På något magiskt, märkvärdigt sätt växer ”Jåvna” utanför sig själv och blir till en hyllning av Livet, Växandet, Naturen, människan i samklang MED naturen.

Och nog är filmen också en hyllning till Arne Sucksdorff i sitt renskalade, effektiva bildspråk med sitt intrikata, passionerade fotografiska ljud- och klipp­mässiga totalarbete utfört av ”de fyras gäng” (Jarl, Källberg, Lykke-Lundberg, Dageby), och i sin syn på naturen som omistlig för människan.

En trygg tolvåring i denna otrygga, skakiga värld kanske bättre än annat kan beröra biobesökaren i detta att han, Jåv­na, är så ovanlig idag, så långt borta från Tanners Jonas år 2000.
Och Stefan Jarl skapar, synliggör detta med sin förhöjda livskänsla.

/Ingela Brovik, Tusen och en film -92