Godheten

”Medborgarna har blivit kunder”

i sin senaste film dyker 72-åriga dokumentärfilmaren Stefan Jarl rakt in i tidsandan.
Godheten handlar om ett samhällsskifte från gemensamt till privat, om girighet och djupnande klyftor.

För Godheten har Stefan Jarl redan fått ett enormt gensvar. På smygpremiären under Göteborgs filmfestival gick den för utsålda salonger, tre gånger om, och Svenska kyrkan gav den sitt filmpris. Och folk var upprörda över det samhälle som tecknas i filmen. Privatiseringar av det allmänna, att sko sig på andra – det är ämnen som berör.

Dokumentären tar tempen på ”tidens anda” med hjälp av ekonomer, professorer och sam­hällsanalytiker. Till sin hjälp har Jarl också skådespelaren och vännen Thommy Berggren, som har medverkat i manusarbetet och står för de satiriska inslagen i filmen.
– Istället för solidaritet och empati har vi fått girighet, egoism, riskkapitalister och bo­’nusar som berikar de redan rika. Avståndet mellan fattiga och rika bara ökar och ingenstans i världen har utvecklingen skett så snabbt som i Sverige. Det började redan under Göran Persson, menar Stefan Jarl. Det var då man började sälja ut folkhemmet och vi gick från att vara ”medborgare” till att bli ”kunder”.

– Det är fullständigt obegripligt, varför alls ha ett samhälle om alla ändå bara är kunder? Samhället har blivit en del av marknaden istället för tvärtom. Vi vill hjälpa, vårda och ta hand om varandra, det ligger i våra gener. Men det har inte på marknaden att göra. Där finns ingen plats för mänskliga värden som barmhärtighet, säger Stefan Jarl.

Stefan Jarl har varit aktiv filmare i hela sitt liv, med närmare 40 filmer på meritlistan. Kanske är han mest förknippad med den så kallade Mods­trilogin, men han har på senare år väckt uppmärksamhet med till exempel Underkastelsen, en skrämmande dokumentär om vårt kemikaliesamhälle. Han var också en av grundarna till Folkets Bio som i år firar 40 år.

Stefan Jarls engagemang verkar inte ha minskat med åren. Han bor numera på hotell när han besöker Stockholm, han tvingades sälja övernattningslä­genheten för att finansiera filmen. Hans drivkraft? Med ett och ett halvt år till valet vill han väcka debatt om orättvisorna.
– Förra året fick Sverige 10 procent fler miljardärer. De­ras sammanlagda förmögenhet motsvarar 40 procent av Sveri­ges BNP. De tio rikaste familjerna skulle kunna betala hela Sveriges statsskuld med sina tillgångar och ändå ha pengar kvar. Samtidigt har barnfattigdomen ökat och det finns barn som inte har räd med buss biljetter till utflykter efter att hyran är betald.

Som regissör till en politisk film kommer han i kontakt med andra som ledsnat på girigheten, ojämlikheten och nedrustningen av det gemensamma. Men få vet vad de ska göra av sin frustration. Stefan Jarl ser en stor potential i fackföreningsrörelsen.
-Höger-vänsterskalan är för rigid. Den folkliga vreden genomsyrar inte partierna. Folk vill ha tillbaka folkhemmet, men hur? Gå med i ett parti tar för lång tid, de vill ha stopp på utvecklingen nu. Fackföreningsrörelsen är fri, där finns en potential för förändring, säger han.

Ibland uttrycker han sig provokativt för att få folk att tän­ka till.
– Kanske måste det gå riktigt åt helvete först innan det kan bli bättre. Jag har varit engagerad i många olika politiska sakfrågor och märkt att de verkar löpa i 30-årscykler. Dragkampen, miljökampen, alla har diskuterats aktivt och sedan, efter ungefär 30 år, så måste man börja om från början igen. Nu har det gått ungefär sju år av ekonomisk kris. Om drygt 20 år kanske vi till slut har kraschlandat och kan börja om.

/Katarina Wikström, Fria Tidningen

Stefan Jarls senaste film, bioaktuella Godheten, handlar om förlusten av det gemensamma och tar strid mot privatiseringar av det allmänna, bankchefer­nas bonusar och framväxten av ett allt mer ojämlikt Sverige. Filmens ciceron, Thommy Berggren, guidar oss runt i ett samhälle där dyrkan av Mammon, girighet och egoism kännetecknar tidens anda. Detta trots att forskare kan presentera bevis för att ett jämlikt samhälle skapar mindre våld och mindre ohälsa bland medborgarna.
– Det mest djupt liggande behovet hos människan är att ta hand om andra, hjälpa andra. Det finns lagrat i generna att ta hand om vår avkomma men det har vi nästan lyckats radera ut, säger Stefan Jarl.
Flera av hans tidigare filmer har behandlat människans förhållande till naturen och det återkommer även i senaste filmen. Intervjuer med forskare och ekonomiska experter växelklipps med vackra naturbilder från Stefan Jarls hemtrak­ter, Kinnekulle i Västergötland. Han menar att när man talar om ekonomi så uttalar man sig även om människans förhållande till naturen. Under Göteborgs Filmfestival tidigare i år fick filmen Svenska kyrkans pris, och framförallt så var det själva motiveringen som gladde honom.
– Priser och sådant bryr jag mig inte om så mycket. Jag har slutat att skicka in till festivaler och har avslutat den delen som offentlig person därför att jag inte tycker att det är något kul. Jag vantrivs i den rollen och vill inte tillhöra den delen av världen, men kyrkans pris gjorde mig glad då de hade sett hur jag velat visa sambandet mellan människans värld och naturen.
Naturen finns på ett sätt med som en röd tråd från det att han som ung fick chansen att jobba som assistent åt Arne Sucksdorff under inspel­ningen av Pojken i trädet. Men egentligen fanns naturintresset ännu tidigare. Han har vuxit upp med naturen och han berättar hur han som barn gick upp tidigt för att cykla ned till Hornborga­sjön, en plats som för Stefan Jarl och hans kompisar blev en lekplats. När han sedermera fick låna pappans filmkamera fylldes filmrullarna ofta med långa natur- och miljöskildringar.
I vår fyller han 72 år men svensk dokumentärfilms nestor, med drygt 40 filmer bakom sig, har inga planer på att pensionera sig.
– Nej, absolut inte. Jag försökte en gång vara pensionär i två veckor och det var nog den allvarligaste attacken mot min hälsa någonsin, jag har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv. Jag blev sjuk och tänkte det här måste jag komma ur, så jag började på någon film.
Lite skämtsamt beskriver han drivkraften och hur själva processen inför en ny film går till nu­ förtiden. Det börjar med att han går hemma och dammsuger och till slut säger hans fru: ”kan du inte sluta och dammsuga och gå och göra en film så jag blir av med ditt städande” och då slutar han och påbörjar en film istället.
– Jag måste helt enkelt hålla på med något hela tiden. Om jag inte skulle göra något skulle jag inte orka men om jag gör något hela tiden så orkar jag vad som helst och det gäller egentligen inte bara film utan även andra saker jag engagera mig i.
För den filmintresserade är det lätt att glömma bort allt det där andra han engagerar sig i när man pratar om Stefan Jarl. Hans filmer har under årens lopp vunnit guldbaggar och otaliga andra priser. Ett anständigt liv lockade över 300.000 åskådare till biograferna och blev sedan också utnämnd till Sveriges bidrag till en Oscar bästa icke-engelskspråkiga film. Bara för att visa ett exempel på att han både hittat en publik och stundtals gått hem hos filmkritikerna. Hans filmskapande är helt enkelt en självklar del av svensk filmhistoria, men han har också gjort avtryck på många andra sätt. Han har skrivit böcker, startat upp Folkets Bio, startat upp fackförening för filmarbe­tare, och genom sitt samhällsengagemang har han varit med och påverkat hur vi ser på frågor inom socialpolitik, narkotikafrågor och miljöområdet.
Drivkraften till nya filmer är nog inte bara det där med dammsugningen, utan snarare en känsla att han måste göra något åt någonting som han tycker är fel. Han säger sig ständigt ha tio filmer på gång. Letar finansiering till den ena och den andre utan att för den skull kompromissa en millimeter med sitt oberoende. Han är inte till salu och gör bara de filmer han vill men det är inte helt enkelt att få filmerna finansierade alla gånger. För att kunna göra färdigt Godheten fick han sälja sin övernatt­ningslägenhet i Stockholm.
Lika roligt som att själv filma tycker han idag att det är att hjälpa andra filmare. Han var till exempel mentor åt Sara Broos när hon gjorde den kritikerrosade ”Naken för dig” om Lars Lerin.
-Jag vet ju att jag fått en sådan oerhörd hjälp av Arne Sucksdorff och Bo Widerberg och är tacksam för det. Därför har jag velat förvalta det och försökt hjälpa andra och det har jag också verkligen haft stor glädje av själv, det håller en stimulerad.
Han blir gärna inspirerad av andra filmare. Det kan vara en bra berättelse om något han inte själv sett eller tänkt, eller att de formulerar något han redan vet men gärna skulle vilja se skildrat på film så andra kan få se. Att filmen har något som berikar honom, något som expanderar hans egen kunskap och erfarenhet.
– Bendjellouls ”Searching for Sugar man” är en otroligt bra film och ”Äta sova dö” är ju en lysande film om vår tid som tar upp problematik av den sorten som åtminstone tio långfilmare varje år borde ta sig an. Gabriela (Pichler) är ju helt ensam, det är ju nästan som om Bo Widerberg hade klivit upp ur graven igen efter Joe Hill, eller någonting åt det hållet. Widerberg har haft en väldig betydelse för den här typen av film men det arvet är nästan helt dött och bortglömt numera. Gabrielas film är definitivt en film i den traditio­nen och guldbaggarna är välförtjänta. För en gång skull träffade juryn rätt, säger han.
När filmen Godheten visades på årets filmfestival i Göteborg innebar det både slutsålda visningar och ett välbesökt seminarium. Han beskriver det som rena rama 70-talsstämingen efter första visningen och är övertygad om att det kommer att gå att starta en folkrörelse mot storfinansen och all privatiseringshysteri. Det är dock ingen liten motståndare han har framför sig. Tror han verkligen att han kan vinna den kampen?
– Det bryr jag mig inte om, jag använder min i lag stadgade rätt till yttrandefrihet att säga hur jag tycker att det är. Man kan alltid hålla på och sparka någon på smalbenet och så får man se in the long run, vem som vinner och vem som förlorar.

/ROGER JOHANSSON, Zenit 2013