”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

Underkastelsen (Submission)

Underkastelsen
(Submission)

Underkastelse.se – Officiell hemsida

För 30 år sedan påbörjade jag inspelningen av en dokumentärfilm, som vid sin premiär kom att heta, ”Naturens Hämnd”. Den handlade om människans manipulerande med naturen och hur naturen slår tillbaks. Sedan den dagen har jag kontinuerligt samlat material till en ny film med samma tema, utan att därför vara en ”Naturens Hämnd, del 2”.

Under-Rec-1

Under-Rec-2

Under-Rec-3

”That so Amazing what you have accomplished with this important film.
Keep screening the film and fighting for change.”
/Letter from Thomas W Luddy, Telluride film festival

  • Foto: Joakim Jalin
  • Foto: Joakim Jalin
  • Foto: Joakim Jalin

Titel: Underkastelsen
(Submission)
Regi: Stefan Jarl
Foto: Joakim Jalin & Jörgen Persson
Medverkande: Eva Röse, Åke Bergman mfl.
Berättare: Peter Andersson (Sve. ver.), Stellan Skarsgård (Eng. ver.)
Musik: Stars Of the Lid
Längd: 87 min
Premiär: 23 April 2010
Format: 35 mm, 16:9

Officiell hemsida:
www.underkastelsen.se –>

Köp film:
Beställ DVD från Folkets Bio –>

För fullständiga produktionsuppgifter se: Svensk Filmdatabas

En film om ”kemisamhället" /Stefan Jarl

”Underkastelsen” är en film om ”kemisamhället”, det samhälle som vuxit fram sedan Andra Världskriget. Då användes 1 miljon ton kemikalier per år, idag 500 miljoner ton. Kemiindustrin är den industri som växer snabbast av alla. Filmen handlar om de 100 000 kemikalier vi dagligen använder, vad vi har dem till och vad de gör med oss och vår hälsa. Nu talar jag inte om tillsatser i mat, utan om de kemikalier vi alla är utsatta för i vår dagliga miljö, mjukgörare (ftalater), flamskyddsmedel (PBDE), ytaktiva ämnen (PFOS, PFOA) m fl.

Professorn Åke Bergman vid Stockholms Universitet är min guide genom filmen och låter undersöka vilka kemikalier jag har i mitt blod. Det visar sig vara flera hundra. Jag kan inte dölja att jag blir chockad.
Upptäckten av den stora mängd kemikalier jag har i mitt blod gör att jag vänder mig till min kompis, Eva Röse, och frågar henne om hon vill undersöka sitt blod. Hon är 35 år yngre än jag och kan väl inte ha hunnit samla på sig lika många kemikalier? Hon är gravid och föder sitt barn under inspelningen.

Med hjälp av en rad forskare från USA, England, Kanada, Tyskland, Schweiz, Spanien, Finland, Danmark och Sverige söker jag svar på vad dessa kemikalier kan ställa till med. Det är några av västvärldens mest sakkunniga och tyngsta experter som här berättar om vad vi idag vet om effekter och risker, om cocktail-effekten, om hormonstörande ämnen och om fostrets utsatthet.
När jag funderade på vilken form jag skulle ge filmen kom jag att tänka på Claude Lanzmanns dokumentär ”Shoah”, som bygger på en rad intervjuer. Närbilden, det nakna ansiktets vittnesmål, var det jag bestämde mig för att lita på. Jag kunde ha rest till Tredje Världen och kommit hem med ”hemska” bilder men valt en annan väg.

Men varför titeln ”Underkastelsen”?
Med åren har jag alltmer kommit att förstå hur benägna vi människor är att underkasta oss andras villkor. Från det att vi är små. Ett förhållande som inte minst de kommersiella verksamheterna i vårt samhälle är snabba att utnyttja. Ur filosofisk synvinkel är detta något som intresserar mig. Om jag i ”Naturens hämnd” kunde konstatera att naturen inte låter sig manipuleras utan slår tillbaks, så förstår jag nu att människan är beredd att underkasta sig vilka följder som helst av sitt manipulerande med naturen.

Den amerikanske musikern Adam Wiltzie från bandet ”Stars of the lid” har gjort filmmusiken. Han kallar filmen ”en skräckfilm för 2010-talet”.
Jag är medveten om att denna populärvetenskapliga essayfilm kräver mycket av publiken men jag ger den det bästa filmhantverk jag kan uppbåda med hjälp av de flerfaldigt prisbelönta filmarbetarna: fotografen Jörgen Persson, den isländske scenografen ArniPal Johansson, klipparen Anette Lykke Lundberg, ljuddesignern Per Carleson, mixaren Owe Svensson, m fl.

Till syvende och sist handlar ”Underkastelsen”, liksom de flesta av mina andra filmer, om vilket slags samhälle vi vill ha.
Det här är den viktigaste film jag gjort.
Någonsin.

Stefan Jarl

Varför bryr sig ingen om folkhälsan? / Stefan Jarl

Vi är vana att nås av rapporter om att vi blir allt äldre och dör allt friskare Men nyligen publicerade Folkhälsoinstitutet en undersökning där man konstaterade att hälsan bland ungdomar för första gången försämrats. Någonting håller alltså på att hända med den yngre generationen.

Härom veckan läste jag i New York Times en forskare som berättade om en undersökning som visade att varje barn som föds i USA föds med i genomsnitt 300

kemikalier i sitt blod. ”Our babies are born pre-poluted”, som han drastiskt uttryckte det. I min film ”Underkastelsen” säger en av de medverkande professorerna: ”Vi blir visserligen allt äldre men kommer det att gälla för de kommande generationerna?”

Enligt Socialstyrelsens patientregister har under åren 2002-2009 antalet neurologiska störningar ökat. I åldersgruppen 13-18 år har autism fyrdubblats och ADHD åttadubblats. I USA har 16% av pojkarna ADHD. I Danmark har barn i medicinsk behandling för ADHD tredubblats på 5 år. I Sverige har förskrivningen av adhd-läkemedel fördubblats på fyra år.

På 50-talet hette det att ”chemicals will get us a better life”. Och visst har kemikalierna skapat oss ett bekvämt liv på många sätt. Men forskningen de senaste två decennierna har visat att det också finns en baksida. Vi omges dygnet runt av en mängd kemikalier, över hundratusen. Vi människor är ju själva en ”kemisk produkt”, som vi vet en hel del om. Men de människotillverkade, syntetiska kemikalierna vet vi nästan ingenting om. Våra läkemedel testas innan de får användas och släppas ut på markanden. Så är dessvärre inte fallet när det gäller kemikalierna.

I djurförsök har forskarna visat ett samband mellan kemikalier och påverkan på

djurens hälsa. I laboratorieförsök har man framkallat såväl neurologiska störningar,

diabetes, sjuklig fetma som könsförändringar och nedsatt fortplantningsförmåga.

Många kemikalier kan påverka människans eget hormonsystem, s.k. ”endochrine disrupters”. En sådan kemikalie är Bisfenol A, som finns i många produkter av plast. 93% av den amerikanska befolkningen över sex år har Bisfenol A i sitt blod. Det är en av de mest undersökta kemikalierna och de hormonstörande effekterna är väldokumenterade. Likväl är den i USA inte förbjuden, ej heller i Sverige eller av EU i övrigt.

Om effekterna kan avläsas på djur, varför då inte också på människan?

I Sverige ökar barndiabetes med 5% om året. Vart tredje barn har allergi eller astma.

15% av de som vill ha barn kan inte få barn. I Danmark har 8 barn i en skolklass tillkommit på ”konstgjord väg”. I samma land har testikelcancer hos unga ökat med 400% på 16 år.

Det var liknande undersökningsresultat som fick mig att göra ”Underkastelsen”.

Jag var helt enkelt orolig för folkhälsan och för kommande generationers hälsa.

Människan står inför en ny situation i sin historia. Kemikalierna är persistenta, (bryts inte ner) och bioackumulerande (lagras i vår fettvävnad). Barnen ärver våra kemikalier. Vad händer när kemikalierna blandas i barnens blod, den s.k. cocktaileffekten? Vad är det för start vi ger våra barn i livet?

Eftersom myndigheterna inte varnat oss för ev. skadeeffekter så svävar vi i uppfattningen att det helt enkelt inte kan röra sig om någon större fara. Situationen är den att våra myndigheter inte vet mycket mer än vi. Som konsumenter har vi svårt att informera oss. Och freda oss. Hur ska vi i butiken kunna läsa produkternas innehåll av kemikalier och förstå dess eventuella konsekvenser för vår hälsa. Tusentals långa kemiska formler som vi ändå inte begriper. Frågan måste lösas på ett politiskt plan.

FN visar ”Underkastelsen” i sitt projekt ”Safe Planet” runt världen men når kanske i första hand forskare och redan informerade. Jag har skickat brev och filmen till de politiker och tjänstemän som jag antog var ansvariga för folkhälsan i vårt land. Jag skrev till Folkhälsoinstitutet, till Socialdepartementet, till Folkhälsoministern men ingen svarade. Socialstyrelsen svarade dock men med beskedet att det ”inte var deras bord”. Då skrev jag till Socialminister Göran Hägglund men han svarade inte. Ett svar fick jag, från Miljöministern, som hänvisade till Regeringsförklaringen samtidigt som han menade att det ”behövs en ökad medvetenhet i befolkningen och i näringslivet”. Bra så. Men detta är inte i första hand en miljöfråga utan något mycket större, det handlar om svenska folkets hälsa. Så jag skickade filmen till Statsministern. Men han svarade inte heller. Jag hade i media fått intrycket att VPK:s Jonas Sjöstedt var en engagerad politiker, så jag skickade filmen till slut till honom också men med samma nedslående resultat. Inget svar. Sen gav jag upp. Ingen på politisk nivå tycks bry sig.

Jag anar ett mönster. Sedan många år har vi i Sverige, när det gäller fisk vi fångar i Östersjön, ett särskilt undantag, Vi får enligt Livsmedelsverket äta strömmingen men vi får inte exportera den till övriga EU – där är den för giftig. Ett andra exempel: svenska folket har genomgående höga värden av tungmetallen kadmium i sina njurar, alltför höga, nära den gräns där sjukdom kan bli följden. En källa till dessa höga värden är det konstgödsel vi sprider på våra åkrar som innehåller kadmium. För att komma till rätta med detta la man en straffskatt på handelsgödsel varvid gödselanvändningen sjönk. Alliansen däremot tog bort denna skatt och användningen stiger igen. Ett tredje exempel: när man i Tyskland hittade dioxin i bl.a. svinkött så förbjöds försäljningen men i vårt land fick det tyskimporterade grisköttet säljas…

Vad jag menar med dessa exempel är att politikerna synes strunta i folkhälsan. Var och en får skydda sig själv bäst han kan. Det är inte myndigheternas bord. Socialministerns intresse för hälsan hos ”verklighetens folk” verkar vara av teoretiskt intresse och begränsa sig till kötiderna på de överfulla sjukhusen.

I detta vakuum är vi som konsumenter tvingade att lita på kemiindustrins samvete.

Kemikalieindustrin är en av de mäktigaste industrigrenarna med stora vinster, den har

den största lobbygruppen i Bryssel, som framgångsrikt bevakar industrins intressen. I USA har man en gammal miljölag från 1976, som man försökt modernisera. I ett nytt lagförslag skulle kemiindustrin tvingas bevisa en kemikalies ofarlighet innan den introducerades på marknaden. I en kampanj under fjolåret satsade några av de största kemiföretagen en miljard i ett försök att krossa dessa strävanden, pengar man alltså hellre satsade på lobbying istället för att ta fram nya ofarliga produkter. Kemiindustrin är alltså berett till ett aggresivt försvar för sina lönsamma ämnen. Inför denna industri är vi som konsumenter värnlösa.

Inom EU genomförs nu ett försök till kontrollprogram för alla nya kemikalier som

släpps på marknaden, i det s.k. Reach-programmet. Nya kemikalier förs upp på en kandidatlista om mer än 0,1 procent av en varas vikt utgörs av det farliga ämnet. För att vara farligt måste ämnet vara cancerogent, mutagent, reproduktionstoxiskt, hormonstörande och allmänt miljöfarligt. Information om dessa ämnen kan då lämnas till yrkesmässiga användare och till konsumenter på begäran inom 45 dagar.

Första året ska Reach undersöka 13 av de 130.000 kemikalier vi använder. Detta är naturligtvis långt ifrån tillfredställande. Går vi snabbare fram hotar kemiindustrin med massarbetslöshet.

Om vi varken har industrins eller politikernas öra, vad blir då vårt öde?

(Fakta hämtade från i filmen medverkande professorer, Socialstyrelsen, Environmental Health perspectives, USA Today, Time, The Independent, New York Times, Politics Daily, SvD, Socialstyrelsen, Sveriges Natur, div forskningsrapporter)