Guldmedalj
Foto: Owe Svensson
Måndag kväll, kvällen då skådespelarna är spellediga, anordnade Treaterförbundet sin årliga fest med stipendieutdelning och utdelning av Guldmedaljen för ”Utomordentlig konstnärlig gärning”, en medalj som delats ut sedan 1944.
Kvällen blev lång och efter alla tal mäktade jag inte med att hålla mitt som jag skrivit i förväg. Jag fick nöja mig med bitar av det. Därför lägger jag ut det här i sin helhet.
Kära vänner!
Jag är mer än omtumlad och känner mig mycket hedrad av att ha fått den här Guldmedaljen, just därför att det är av Svenska Teaterförbundet som står bakom den.
När jag växte upp i småstaden Skara var nämligen Teatern min fritidsgård. Tyvärr hade jag inga pengar till att se de uppsättningar som kom på besök, så jag fick vänta till pausen då jag kunde smita in på läktaren. Vaktmästaren hade annat för sig då. Så jag har sett världsdaramatiken från akt 2, efter paus. Några kritiker har sagt att jag har bra slut i mina filmer, ja, tacka fan för det när det var sluten jag på världsdramatiken jag sett.
Radioteatern kunde jag i alla fall höra från början. En kväll lyssnade jag till O´Neills ”Lång dags färd mot natt”. Då var jag 15 år. Den pjäsen förändrade mitt liv.
En natt vaknade jag av att det var fest hemma. Nyfiken smög jag upp för att höra vad dom stimmade om. Min pappa var bagare och han var orolig för mig. Mina bröder, hörde jag honom säja, kunde rabbla bilmärken som ett rinnande vatten. Men jag rabblade namnen på skådespelare. Det oroade honom. Vad skulle det bli av mig? Ja, inte bagare i alla fall, gissade jag att han tänkte…
När jag slog upp vilka som tidigare fått det här fina priset så såg jag att min idol, Bengt Ekerot, som regiserat just ”Lång dags färd mot natt” fått motta Guldmedaljen. Och inte nog med det. Inga Tidblad och Lars Hansson, som spelade mamman och pappan i ”Lång Dags färd mot natt” hade också fått det. Då förstod jag hur stort det här priset var.
När jag började arbeta med film fanns det inget fack för filmarbetare. Vi beslöt oss då för att starta ett. Jag minns hur jag hittade en anteckning om att det skulle finnas en förening för regissörer. Jag ringde då dess ordförande som med förvåning sa: ”Va? Finns den föreningen fortfarande. Vi har ju inte haft möten på åratal.” Det var regissören Åke Falk , som jag talat med, han hade varit deras ordförande och något fackligt arbete hade de inte heller ägnat sig åt. Vi förstod att vi måste gå till handling. Vi bildade olika yrkesföreningar som såsmåningom slogs ihop och till slut blev en facklig avdelning i Svenska Teaterförbundet, som idag för filmarbetarnas talan. Också av det skälet kändes det här priset betydelsefull för mig för mig.
En sak är att stå bakom kameran, som medlem i ett team. Men de som står framför kameran, skådespelarna, det är dom jag beundrar, dom som med sitt mod och förmåga gestaltar det vi andra kallar Livet, det är dom verkliga hjältarna. Något av detta svåra, utsatta konstnärliga arbete försökte jag skildra i min film ”Muraren”, om och med Tommy Berggren.
”Konsten är viktigare än någonsin”, säjer den franska skådespelerskan Marion Cotillard. Låt oss ta det som en uppmaning för vårt fortsatta arbete. Konsten är för evigheten. Men de demokratiska villkoren för dess existens är ytterst bräcklig, skör och sårbar, ja, rent av hotad i dag. Kampen går alltså vidare!
