”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

Lenin-priset

Under helgen fick jag i Varberg på Varbergs teater ta emot Jan Myrdals stora pris, kallat ”Lenin-priset”, eller ”Det vedervärdiga Lenin-priset” som donatorn, mecenaten och entrepenören Lasse Diding, som 2008 tog initiativ till priset, ironiskt kallat det i en artikel i Jan Myrdalssällskapets skrift. Diding kommenterar där den upprörda kritik i den borgerliga pressen som priset fått. Beslutet vem som ska få priset och verkat i ”Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition” fattas av Jan Myrdalsällskapet.

Motiveringen lyder:

”Under snart 50 år har dokumentärfilmaren, filmregissören och debattören Stefan Jarl spelat en avgörande roll i svenskt kulturliv. Med monoman envishet, uthållighet och kreativitet har han synliggjort klassamhällets orättvisor och kommersialismens förstörelseverk mot själva existensens livsnerv. Hans konst är lika bred som livets självt och visar hur liv, natur, samhälle, miljö och kultur ständigt attackeras av kapitalismens destruktiva krafter. Trots sina konstnärliga framgångar och internationella ryktbarhet har han aldrig slagit sig till ro utan ständigt hittat nya vägar att fördjupa sin civilisationskritik”.

Författaren Mikael Nyberg, som fick priset förra året, introducerade mig och mina filmer genom en intelligent föreläsning, med perspektiv som t o m för mig själv kändes överraskande… Jag tackade för priset med följande tal:

MITT TACKTAL

Först av allt vill jag tacka för er generositet att ge mig det här priset. Nu detta år, precis 100 år efter brödupproret och hungerkravallerna, som faktiskt ägde rum precis den här april-veckan, och kulminerade med blodbadet på Gustaf Adolfs torg i Stockholm senare på hösten då arbetarna sablades ner av polisen. 100 år av kamp för Ett Anständigt Liv.

Priset ger mig en garanti att slutföra min nya spelfilm, ”Aftonland”, som försöker ge en bild av den brutalisering som våra samhällen nu genomgår med krig, migration och storskaliga konflikter, där i första hand barnen blir offer för det största lidandet. Jag känner mig både chockad och förvirrad såhär dagen efter terrorattentatet i Stockholm, som grep mig djupt. Scenerna som utspelades på Drottninggatan kunde ha varit en scen ur den film vi nu klipper…

Min pappa var bagare. Min mamma jobbade i butiken men var också ”hemslavinna” och tog hand om mig och mina bröder. De levde och arbetade för att vi barn skulle få ta studenten, något de själva inte förunnats. Jag hade förmånen att växa upp i det som kom att bli ”världens bästa land” där utbildning, rättvisa, arbete åt alla, vård och jämlikhet erövrats. Genom böcker och filmer fann jag med tiden min egen väg.

Jag sökte jobb, 1959, som springpojk och hjälpreda hos den Oscars-belönade filmregissören Arne Sucksdorff. Han kom att bli min läromästare och Guru. Sedan dess har jag gjort över 40 filmer.

Att överklassen tagit revansch, att bankerna berikat sig och att medelklassen fått mer i plånboken under det att underklassen står och stampar, det kan vi läsa om i pressen. Men hur kunde vi hamna i en debatt om hur mycket en ”kiss-blöja” får kosta i åldringsvården?

Den frågan ställde jag mig i min senaste film, ”Godheten”. Den har som undertitel: ”Om förlusten av det gemensamma”. Den skildrar hur vårt land blivit alltmer orättvist på område efter område, hur välfärdssamhället urholkats steg för steg i ljuset av de borgerliga politikernas förakt för svaghet. De rikas förkörsrätt har manifesterats. De mindre lyckligt lottade får klara sig bäst de kan i valfrihetens namn. Låt den som faller ligga! Den växande ojämlikheten har gjort vän till fiende och gett Liemannen mer jobb. Folk mår dåligt, inte minst de unga.

När ”Godheten” skulle visas i SVT stoppades visningen. I solidaritet undertecknade nästan 10.000 personer ett upprop för filmens visning. Men SVT stod på sig. Högsta chefen, VD Eva Hamilton, menade att filmen var ”systemkritisk”. Hon förklarade att den ”kritiserade kapitalismen”, själva grunden för vårt samhälle. Där gick gränsen.

Bilden av vad som inte fick visas var alltså en kapitalism som fått löpa amok. Och som resulterat i en extremt ojämlik värld där en busslast superrika äger 90 % av allt, 8 personer hälften av de fattigaste. Som om detta inte vore nog visar det stora Panama-avslöjandet att tusentals miljarder dollar gömts undan med hjälp av de samvetslösa storbankerna av en salig blandning riskkapitalister, företagare och statschefer. Ett gigantiskt svek mot solidariteten med dem som inte ens har mat för dagen eller tak över huvudet. Jag hoppas verkligen att det finns en särskild plats i helvetet för de här. Och som ett brev på posten har vi fått en allt våldsammare underklass som har ihjäl varandra på gatorna. Det ojämlika samhället föder fram sina kriminella. Jag har sett det med egna ögon. ”Ojämlikhet dödar”, som en av mina kortfilmer heter.

Raserandet av jämlikheten har gått snabbare här hemma än i något annat europeiskt land. Privatiseringen av välfärden har orsakat större problem än den påstod sig kunna lösa och därmed dukat för högerpopulism och nyfascism. Girighetens monstruösa expansion har möjliggjort marknadskrafternas snart sagt totala seger. Folkhemmet ruttnar inför våra ögon. De progressiva idealen har förråtts. Babylon rules.

För 27 år sedan hade min spelfilm ”Goda Människor” premiär. Filmen handlar om en grabb som tar hand om en skadad falk. I en sekvens bygger grabben ett litet altare till minne av Olof Palme, som just mördats på öppen gata, Ett mord som slutgiltigt kom att sätta stopp för drömmen om ekonomisk demokrati och öppnade dammluckorna för privatiseringarnas ockupation av vår gemensamma egendom. I en tidning skrev en recensent: ”Denna film är gjord av en man som ogillar amerikansk film och hyllar en smal europeisk variant. Sådana människor ska man se upp med.” Mina filmer försöker ge röst åt mannen/kvinnan på gatan. När det genom lag blev tillåtet att begära ut protokollen från säkerhetspolisen, SÄPO, så gjorde jag det och fick till min förvåning veta att jag varit övervakad som ”samhällets fiende” redan 1968.

Kampen om våra rättigheter måste föras varje dag. Ville jag arbeta med film var det nödvändigt att ständigt vara beredd att erövra Yttrandefriheten. Tillsammans med Ulf Berggren startade jag Folkets Bio-rörelsen med en plattform gemensam med Folket i Bild, Folkets teater osv: Yttrandefrihet, Antiimperialism, För en folkets kultur! Så löd våra paroller. Samtidigt byggde vi upp vår fackliga plattform.

Folkets-Biorörelsen blev en garanti för att komma till tals och samtidigt ett verktyg för att ta filmen ur varuproduktionens elände. Folkets Bio finns idag på drygt ett dussin ställen runt om i landet. När andra kommersiella distributörer och biografer gått i konkurs finns vi kvar och har överlevt tack vare vårt ideella arbete. Gemenskapen, lagandan, har varit segerrik och tillfört mig kanske några av de största upplevelserna i mitt liv: glädjen i det kollektiva arbetet.

När jag häromdan städade kontoret hittade jag en gammal portfölj, i den låg en liten tidning ”Mikrofon”. Där stod på förstasidan om begravningen av Herman Lundin 1931. Det var min farfars bror, som var kompis med agitatorn August Palm, tillsammans ordnade dom på 1880 och 90-talet politiska kamp-möten. Han startade telegrafarbetarnas förbund och blev också dess ordförande. Jag mindes hur jag en gång letade reda på ett litet museum som fanns på Östermalm i Stockholm. Där förvarades bland tidens alla telefonapparater också Förbundets ordförandeklubba och deras fana i en prydlig glasmonter. Det fyllde mig med en viss stolthet. Jag stod framför en av dem som byggt detta land ”av honung”, som gett mig chansen att, som Gunnar Ekelöf säjer, ”bli den jag ville vara”. I tidningen läste jag sedan att det lilla museet rivits. Alla telefoner hade flyttats till Tekniska Museet. Men glasmontern med klubban och fanan fanns inte där. Allt hade slängts vid flytten. Det är inte bara ”allt fast som förflyktigas” utan också våra gemensamma minnen. Jag är glad att Folkets Bio lever – än så länge.

Jag är naiv nog att tro att konsten kan förändra världen. Jag ser stipendiet som en uppmuntran till mitt fortsatta arbete, som genomsyras av 3 grundläggande värderingar: frihet, jämlikhet och broderskap. När frihetskämpen Diderot under Franska revolutionen sattes i fängelse för att han ansågs ”très dangereux”, mycket farlig, så var det för att han publicerat en skrift med titeln: ”Brev om de blinda till nytta för de seende”. Det hade jag gärna sett som titel på mina filmer.


Bild: Fr.v Stefan Jarl, Jan Myrdahl, Mikael Wiehe och Renzo Aneröd. | Foto: Anette Lundberg

Lasse Diding står inte bara bakom priset utan har under flera år finansierat och hjälpt till att ställa i ordning Jan Myrdals enorma bibliotek, som fyller en hel villa i 5 våningar i Varberg. Efter ceremonin bad Mikael Wiehe, som fick priset för 2 år sedan, Jan Myrdal guida oss genom det enorma biblioteket. Vi fick under ett par timmar en visning och föreläsning av den i sommar 90-årige Jan Myrdal, vars stora kunskap och djupa bildning är unik. Vem kan idag föra detta arv vidare?

Fotnot. Mikael Nybergs tal ”Stefan Jarl gör arbetet synligt” i Flamman 13/4 2017 och intervju i Proletären ”I kamp för ett anständigt liv” Nr.14 2017.