”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

Stefan Jarl - Foto: Joakim Jalin

Filmmusik

När jag växte upp var Claes Dahlgrens radioprogram ”Jazzglimtar från USA” mitt favoritprogram. Tyvärr sändes sent på kvällen och mina föräldrar gjorde vad de kunde för att jag skulle sova istället för att lyssna på radion mitt i natten. Men mitt musikintresse vann, jag missade få program och Charlie Parker, Miles Davis, Dizzy Gillespie, Duke Ellington, John Coltrane blev mina ”kamrater”. För 60 år sedan jobbade jag som springpojk hos filmregissören Arne Sucksdorff, under inspelningen av hans första spelfilm. En dag på lunchen såg jag i lokaltidningen att det unga jazzgeniet Quincy Jones sensationellt nog skulle komma med sitt band från USA till Skövde idrottshall och spela där. Jag kände väl till honom från Dahlgrens program. När jag berättade om detta sa Arne: ”Åk på konserten, ta med honom hit, han kanske kan göra filmmusiken!” Konserten var lysande och märkligt nog fick vi med oss Quincy Jones i den tidiga soluppgången till Remningstorp där Arne bodde mitt i skogen. Och för att göra en lång historia kort så blev det så att Quincy Jones gjorde sitt livs första filmmusik till ”Pojken i trädet”. Och musiken kanske rent av är det bästa i hela den filmen.

Arne hade alltid haft bra musik i sina filmer, Lars Erik Larsson till bl a ”Det stora äventyret”, Ravi Shankar till ”En djungelsaga” och så nu Quincy Jones. Jag vet att jag tänkte att en dag ska jag också vända mig till en stor internationell kompositör till mina filmer. Efter ett dussintals filmer med musik av Ulf Dageby har jag i mina senaste filmer arbetat med den amerikanske musikern Adam Bryanbaum Wiltzie. Men då har det mest handlat om att jag fått använda redan färdig musik från Adams produktion i ”Stars of the lid” och ”A Winged Victory for the Sullen”.

Filmen är det medium som står allkonstverket närmast: bild, ljud och musik arbetar tillsammans i uttrycket. Under klippningen av mina filmer har jag alltid lyckats hitta musik som hjälpt mig förstå vad det är för film jag gör och vilken slags musik jag vill ha. Så också nu med min nya film. Jag har under senare år lyssnat mycket på Armand Amars musik. Amar är marockan, uppvuxen i Israel men bosatt i Paris. Jag hittade med hjälp av Spotify allt mer av hans musik som Anette och jag använt som stöd under klippningen. Jag hade då inte en tanke på att kontakta Amar men så kom jag att tänka på Arne och hur han i sina filmer tagit kontakt med de han beundrat. Kunde Arne kan väl jag, tänkte jag. En kväll på ett hotellrum börjar jag leta på nätet efter var Armand Amar kunde finnas. Visst, jag hittar mycket men ingen kontaktadress. Framåt småtimmarna får jag napp, en studio i Paris förefaller vara en ingång. Jag mailar och får svar: det är Armand Amars studio! Hans medarbetare förmedlar kontakten och jag frågar om han skulle kunna tänka sig att titta på vår film, som då befinner sig i ett grovklippt skick. Det kan han tänka sig om han bara får se filmen, får jag till svar! Jag blir oerhört upphetsad och är tvungen att lämna hotellrummet för att lugna ner mig. Om jag då hade vetat att Armand gjort musiken till nära nog 50 filmer bl.a. åt Costa-Gavras, ett dussin tv-serier och mängder av baletter, belönats med en César (Frankrikes Guldbagge) osv., hade jag aldrig vågat fråga…

Vi mailar filmen till Armand Amar och väntan känns oändligt lång innan jag får svar. Svaret är positivt! Jag känner mig hedrad och tacksam: Armand Amar gör musiken, ett privilegium!

För några dagar sedan hade jag ett första Skype-samtal med Armand Amar, hans medarbetare och hans assistent. Det är alltid svårt att tala om musik, att till språk översätta den känsla, atmosfär, stämning man vill åt. Men Armand förstår omedelbart vad vi är ute efter. Det känns, till min stora lättnad, som vi känt varandra i åratal. Kontraktet är klart. Nu är det bara musiken som återstår att skriva och spela in i studion i Paris… I september ska vi få musiken för att lägga in den i filmen. Om Arne levt hade han varit den förste jag ringt.