”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

3. Lilla Filmfestivalen i Båstad

Bo Widerberg bodde sedan en tid i Båstad. Jag hade flyttat till Kinnekulle 1991. Bo Widerberg ringde mig flera gånger om att han skulle starta en filmfestival. Båstad var okey men vintrarna var ”för långa och regniga” och inte ett dugg som Medelhavet. Det räckte inte med att gå upp till tobaksaffären och spela på hästar två gånger i veckan. Han planerade till sommaren en ”festival för sina vänner”, som han kallade det. 1996 blev den äntligen av men Båstad var full av sommaraktiviteter och inte förrän första veckan i augusti stod bio Scala till förfogande. Jan Troell, Roy Andersson, Astrid Henning Jensen och jag var inbjudna. Roy och Astrid, som tyvärr insjuknat gammal som hon var, kom aldrig. Jag sörjde Astrids frånvaro eftersom vi blivit kompisar under årens lopp och mötts via filmfestivaler runt om i världen, både jag och Bo hade ”Ditte, människobarn” som en gemensam favoritfilm. Det blev en trevlig, ytterst liten festival där Bo visade mods-trilogin. ”Fan, vi skulle filmat ditt eftersnack”, sa Bo. Då var ännu inter videokameran i allas ägo.

Jag stod på Arlanda och väntade på flyget till en filmfestival i Köpenhamn. Jag var som alltid tidig på flygplatsen och ringde till Bo för att fördriva tiden. ”Jag är sjuk”, sa Bo. ”Vaddå sjuk?” frågade jag. ”Sjuk” sa Bo vresigt. ”Jamen, sjuk, i vaddå? Är du förkyld?” ”Det får du räkna ut själv!” ”Jag kan inte räkna ut det själv, hur då sjuk? Säj nått för fan!” ”Cancer”, sa Bo till sist och samtalet var slut. Jag blev chockad. Bo var en sådan som inte kunde bli sjuk… I Köpenhamn träffade jag den fantastiske danske regissören och kirurgen Nils Malmros, som gjorde film och däremellan stod vid operationsbordet. Jag beundrade honom för hans ”Kunskapens träd”. Jag berättade om Bo och frågade honom om Bos chanser. ”Sitter cancern i tarmarna är det ok, om det är magcancer är det kört”, sa Nils. Jag sa inget mer men jag visste att cancern satt i magen. 1 maj gick Bo bort.

Gunnar Bergdahl, som var general för Göteborgs filmfestival, ringde mig och frågade om jag kunde göra en film till festivalen, som inledning till att festivalen visade Bos alla filmer. ”Nej, det kan jag inte”, svarade jag, ”det är ju bara några månader kvar till festivalen”. Sen gick jag på krogen. Men klockan tolv på natten gick jag ut till en telefonkiosk, ringde Gunnar och sa att visst kunde jag göra en film, det blev ”Liv till varje pis”, som hade sin premiär på Göteborgs filmfestival, precis som Gunnar ville.

Kenta_EvaKommunens i Båstad Margareta Bengtsson frågade mig, som kamrat till Bo, om jag kunde tänka mig ta över festivalen i Båstad och bygga upp den. Det kunde jag, svarade jag utan någon eftertanke egentligen. Jag blev kvar i tio år. Jag döpte den till ”Samtalets och umgängets festival”. Båstad ligger långt från Kinnekulle. Vem skulle ta hand om våra höns, hund, katt och kalvar vi hade i hagarna? Kenta hade ju inget jobb. Kunde han? Det gjorde han gärna. Ibland tillsammans med Eva. Det blev upptakten till flera års mer intensivt umgänge med Kenta. När uthusen skulle målas eller träd fällas kom Kenta och gjorde jobbet. I regel ett par veckor åt gången, sen ville Kenta tillbaks till stan igen. Då hade han fått ihop lite pengar. Sådär höll det på i flera år. Det var egentligen under dessa år som jag förstod vad Kenta betydde för mig. Vi hade tidigare sett fotboll och hockey tillsammans, tagit några öl men nu fördjupades vår gemenskap. Min egen oro och rastlöshet rann av mig i samma stund jag hämtade Kenta vid stationen, det var i Kentas närvaro som jag själv blev närvarande. Och inte gjorde vi några nya saker. Vi snackade. Det räckte med det. Vi gjorde det vi brukade: såg på fotboll och hockey och snackade. ”Nu får det fan vara nog, nu har vi sett 3 matcher på raken” sa Kenta när biran var slut. ”Jag ska ju måla andra sidan av ladan i morgon”.

Jag byggde upp Lilla filmfestivalen i nio år. Vi firade femårsjubileum med fest och en orkester bestående av filmare, Jan Troell på munsspel, Karsten Wedel på bas, Jonas Åkerlund på trummor, Roy Andersson på gitarr och Ulf Dageby höll i hela tillställningen. Vi gjorde en liten kortfilm om ”orkestern”, The Jan Troell band. Men Kenta fanns inte längre som djurskötare hemma och festivalen hade under åren växt till sig, till slut orkade jag inte längre. Jag bad min kamrat Ulf Berggren ta över, vi hade ju startat Folkets Bio tillsammans.