”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

Premiär

Efter Göteborgs int filmfestival får jag ett mail från en äldre filmare, Malte Vadman: ”Det är fantastiskt att filmen verkligen engagerar alla som ser den. Den verkar också sätta igång en kombination av emotionella och radikala processer. Denna konklusion kommer jag till efter att ha snackat med ett tiotal personer som såg filmen.”

Efter premiären i Stockholm står jag i foajen på Zita. En ung, för mig okänd kvinna, kommer fram till mig-

-Det är väl du som är Stefan Jarl?

-Ja, det kan jag inte neka till, säjer jag.

-Jag måste tacka dig för filmen, som gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Jag kan inte glömma den. Den sitter i magen på mig och jag reflekterar över den varje dag, den påverkade mig så starkt.

Jag tackar henne och tänker på alla kvinnor som kontaktat mig, jag överdriver inte när jag räknar till ett trettiotal, som uttryckt sig på samma sätt. Jag blir faktiskt rörd.

När Folkets Bio visar mig recentions-annonsen så ser jag att det faktiskt nästan bara är kvinnor som citeras…

Dagen efter premiären fylls min mailbox av vrede över att två, tre emotionella vrak till recensenter dissat filmen. Fuck them!