”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

Bo Widerbergs grav

Jag sitter i Båstad för att ostörd skriva om mitt manus till den film jag förbereder. Här får jag möjlighet till den koncentration som behövs.

Som vanligt går jag upp till kyrkogården där min vän Bo Widerberg ligger begravd. Jag har planterat en blomma där som jag ser till så ofta jag kan. På väg till graven går jag genom en stad som förmodligen är den stad i Sverige som totalt omvandlats av RUT och RUT-avdragen. De en gång tilltufsade husen har lyxrenoverats, trädgårdarna specialdesignats, kök och badrum totalrenoverats. Men ingen bor här. Husen står tomma, som på ett museum, utom under tennisveckorna då plötsligt staden förvandlas till en kopia av Östermalm: lyxbilarna, kläderna, de överfulla krogarna – det fina folket överallt, en grotesk explosion av överklass och elit. Nu ligger gatorna öde, ingen ser de blommande träden, buskarna, rabatterna, som trädgårdsfirmorna skapat. Programmerade robotar klipper gräsmattorna, lampor slås på och av i husen av timers, inte en människa möter jag på min väg till kyrkogården. Solnedgången är fantastisk. Iakttagen av ingen, jag är ensam på stranden, jag och vågorna.

Jag hämtar vattenkannan för att vattna blomman jag planterat. När jag vattnar ser jag på gravstenen att vare sig namn eller årtal går att tyda, tidens tand har gjort stenen anonym. Ingen kan längre se vem som ligger här. Vem var Bo Widerberg?

Vi lever i dag i ett nytt klassamhälle. Det finns förorter runt om i landet där 75% av ungdomarna saknar arbete. Bland invandrarungdomar är arbetslösheten 70% högre än bland svenska ungdomar. Leva på bidrag eller av kriminalitet har blivit kutym. Samtidigt kvitterar de 5 bäst betalda VD:arna för Stockholmsbörsens bolag ut 300 miljoner i årslön, 50 miljoner om året i genomsnitt, 1 miljon i veckan, alltså. Detta trots att bolag som Electrolux och Ericson presterat dåliga resultat.

En annan direktör, VD Peter Hjörne, ber staten om ekonomisk hjälp för att rekonstruera sitt konkursmässiga bolag ”Stampen” (som bl a äger Göteborgs-Posten) för att kunna betala sina arbetares löner. Fina besked såhär inför semestern! Själv har VD Hjörne kvitterat ut mångmiljonbelopp ur bolaget de senaste åren när katastrofen var i sikte. Inte en krona bidrar VD Hjörne själv med till rekonstruktionen. Precis som bankerna som räknar med att skattebetalarna ska rycka ut i händelse av en ny kris. Så fungerar klassamhället. Kanske äger VD Hjörne eller någon av hans kompisar några av de tomma husen jag passerar.

Inte undra på då att kravaller och protester briserar i förorterna när hoppet om ett bättre liv har släckts. Alliansens partiledare utnyttjar situationen och vandrar runt i Husby Centrum tillsammans med pressen och framför krav på fler poliser och hårdare straff för dem som agerar mot det ojämlika samhälle som Alliansen bär ansvar för. Inte ett ord om klassamhället eller den förödande orättvisa som tillåtits växa fram.

Enligt VD för Svenska Filminstitutet har svensk film fått nog av filmer som skildrar klass. Kön, ras och andra perspektiv bör istället vara utgångspunkten för svensk filmproduktion. Klass var grundtemat i alla Bo Widerbergs filmer. Jag anser att ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” är två av de bästa svenska filmer som producerats – trots att de gjordes för ett halvt århundrade sedan.

Bo Widerbergs gravsten går inte längre att tyda. Hans filmer finns kvar men visas inte längre. Om klass ska vi alltså inte längre tala. Därmed stöder den svenska filmpolitiken den samhälleliga tragedi som utspelas framför våra ögon.