Goda människor i Båstad
I augusti visades min första spelfilm ”Goda människor” vid filmfestivalen i Båstad. Filmen hade premiär 1990 – det är 35 år sedan. Det är många år sedan och jag blev smärtsamt påmind om att fyra kamrater och ständiga medarbetare i mitt lilla team gått bort och inte längre finns.
Jag kunde själv inte närvara vid visningen varför jag skrev en liten inledning som hälsning till publiken.
Med ”Naturens hämnd” blev jag inbjuden till Berlins filmfestival för första gången. Det är en dokumentärfilm, som handlar om vad vi gör med naturen och vad den gör med oss. Filmen hade rosats av kritikerna och inbjudan från Berlin bekräftade för mig att sådana dokumentära filmer var möjliga att göra för biograf.
Med min första spelfilm ”Goda Människor blev jag på nytt inbjuden till Berlins Filmfestival. Filmen handlar om en grabb som hittar en skadad falk som han tar hand om och skildrar de ställningstaganden grabben tvingas ta för att kunna ta hand om och vårda falken. Han ställs inför frågan: vem är jag? Hör jag till Naturen eller hör jag till Samhället. Jag var nervös och osäker inför festivalen. Kunde man göra en sådan spelfilm även för en internationell publik eller skulle man resa sig och lämna biografen?
Vad jag inte visste var att elever från det framstående amerikanska Universitetet Stanford University var Inbjudna till Festivalen. Universitet var i sin verksamhet starkt engagerat i politiska och sociala frågor med stark humanistisk profil. Och är så än i dag.
Det visade sig att några av eleverna såg och fastnade för min film och skrev långa, ingående och djuplodande uppsatser om filmen, som publicerades under rubriken ”Stanford in Berlin”. Det europeiska sättet att berätta ställdes mot det amerikanska med ”hjälten” Kevin Costner i ”Dansa med vargar” som exempel.
”The road to civilisation is a one-way street: once we are on it we have little chance of turning back. Stefan Jarl has given us a real hero”.
Jag med mitt dåliga självförtroende fick genom detta stöd att våga gå vidare. Uppmärksamheten ledde bl.a. till att en retrospektiv med mina filmer visades i USA med fantastiska recensioner som följd.
Jag kom att tänka på hur min kamrat Bo Widerberg med sina filmer hämtat kraft ur sina framgångar vid filmfestivalen i Cannes och förstod att jag borde kunna göra det samma. Såsmåningom kom jag att bli inbjuden till Berlins filmfestival sju gånger.
Men gladast av allt är jag för att Båstad lilla filmfestival finns, inte minst som bekräftelse på att vi alla finns.
