Everything’s broken IV

Jag läser Svenska Filminstitutets remissvar på Filmutredningen.

Där heter det att:

”Sverige ska uppfattas som ett av de mest intressanta filmländerna i världen.”

För att nå detta mål ska dock följande först vara uppnått:

”Filmpolitiken måste i högre grad än många andra kulturpolitiska områden ta hänsyn till den breda publikens intresse av underhållning”.
Varför det? Den breda publikens underhållningsintresse?

Svenska Filminstitutet skall vara filmens ”public service organisation”. Och menar att film ska ”roa, oroa, beröra, engagera”. Roa, först och främst.

Varför det?

Kvalitetsbegreppet säjs vara särskilt viktigt i ljuset av att film ”är såväl konst som populärkultur och massmedium”.
Varför måste film vara både konst och populärkultur samtidigt?

Nya reformer ska genomföras med yttersta försiktighet då ”branschen anpassats och gjorts beroende” av nuvarande stödordning.
Varför ska just den gamla filmbranschen visas särskild hänsyn?

Varför inte visa de aktiva filmarna hänsyn?

Svenska Filminstitutet vill bli betraktad som myndighet men dock drivas i form av en stiftelse, dvs. utan möjlighet till insyn.

Det kan jag förstå. Stiftelseformen är den enda garantin för att i all tysthet kunna genomföra dessa korkade idéer.