”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

Vem bestämmer vad film är?

Under snart 50 år har jag diskuterat den svenska filmpolitiken och Svenska Filminstitutets verksamhet. Jag har kritiserat men också lämnat förslag till förändringar. Under senare år har jag blivit allt mer kritisk till institutets verksamhet.

Filminstitutets viktigaste funktion för oss filmare är att dela ut produktionsstöd till filmer med hjälp av konsulenter. Detta stöd har med åren kraftigt urholkats eftersom filmavtalet mellan bransch och stat varit kraftigt underfinansierat. De medel som beviljas täcker numera bara högst hälften av en films produktionskostand (om ens det), resten får man finna på annat håll. En konsulent träffar aldrig upphovspersonerna, filmarna och regissörerna, utan bara producenterna. Kreativa samtal förs inte utan producenten diskuterar pengar och finansiering. Filmskaparna har proletariserats.

Detta system har funnits under Alliansens tid vid makten och bourgeoisien har varit nöjd. Bristen på kontakt med de egentliga upphovspersonerna har fått den effekten att skiktet av administratörer, byråkrater och ”förståsigpåare” på institutet vuxit som svampar ur jorden. Dessa har rekryterats ur den växande medelklass, som kommit att manifestera sig på många andra områden, inom pressen, radio, tv, teatern, journalistiken. Ideal som individualism, konsumism, mindfulness och självförverkligande har spridit sig.

Samtidigt har svensk film gått allt sämre. Biokassorna minskar när publiken hellre ser film hemma i soffan. Konsten har under alla tider varit beroende av och styrts av de underliggande ekonomiska faktorerna. Money talks. Därför omdefinierar bourgeoisiens representanter på Filminstitutet nu konstens uppgift. Svenska Filminstitutets VD Anna Serner åberopar i en artikel i Dagens Nyheter en engelsk studie som visar att en film ”som görs av kvinnor i snitt når en större publik” och därmed ger ”högre vinst än en manlig”. Beviset finner VD Serner i filmen ”En underbar jävla jul” som enligt henne ”går som tåget” därför att den är ”regisserad av en kvinna, har en klart breddad representation framför kameran och granskar normer och fördomar”. Detta går inte att förstå på annat sätt än att ”En underbar jävla jul” ska ses som en lämplig norm för hur svensk film bör se ut.

Det kan då vara bra att erinra sig vad Jon Asp skrev i Aftonbladet om samma film: ”Det är knappast normkritiken som lockar folk till biograferna utan snarare Robert Gustafssons fördomsfulle domare… I fråga om målgruppstänkande är filmen snarare ett bevis på att väljarbarometrarna sätter sina reaktionära avtryck på biorepertoaren, i så hög grad kalibrerade efter fördomar och förväntade publikreaktioner.”

VD Serner stöder vidare sina teser på att 69% av utdelade Guldbaggar de sista 5 åren gått till kvinnor beroende på att ”nästan alla dessa kvinnor på ett eller annat sätt tagit del av Filminstitutets jämställdhetsåtgärder”. Filminstitutets byråkrater vet alltså bäst vad som ”lönar sig” och hur film ska skapas. Det är Filminstitutets uppdrag att genom sina åtgärder åstadkomma ”högre kvalitet och större publik”, heter det. Nu passar det att kvinnorna släpps in i salongerna när det går att tjäna pengar på dem.

Dessvärre visar det sig att marknadsandelarna för svensk film och därmed intäkterna minskat drastiskt. Men tron på att Filminstitutets kan visa vägen till större publik och högre vinster kommer till uttryck i institutets ”åtgärdsprogram”. Ett projekt, kallat Fusion, ska stödja ”normkreativa processer” genom ”ideologiska och intersektionella analyser”. 6 personer får 120.000 kronor var per år för verksamheten. I ett annat projekt, kallat It´s Alive, söker man ”skräckfilmsprojekt som överraskar, tar genren framåt och inte minst skrämmer sina tittare ordentligt”. Skräckfilm sucks.

En övergripande s.k. Avsiktsdeklaration för Filminstitutets verksamhet är under utarbetande och ska presenteras vid Göteborgs Filmfestival. Man vill nå en större publik genom ”breddad representation i form av könsidentitet, etniskt ursprung, hudfärg, religion, funktionsförmåga, sexuell läggning och ålder”. Begreppet KLASS saknas helt i denna kavalkad. Medelklassen vill ha sitt för sig själva. Underklassen omfattas uppenbarligen inte av deklarationen. Klass är den enskilt största faktorn som styr våra liv.

2017 ska Svenska Filminstitutet förstatligas. Det som gör mig orolig är att Filminstitutet kommit att, om inte sätta munkavle på, så i alla fall pantsätta Yttrandefriheten. Passar den film man vill göra inte in i mallen hamnar den utanför. I jakten på den försvunna publiken och högra vinster har en serie åtgärder och deklarationer manifesterats som hotar att styra de filmer som det statliga institutet kommer att stödja.

För över 40 år sedan startade vi filmare organisationen Folkets Bio. Vi såg vår möjlighet att göra film kringskuren. Vi hade för vårt arbete den grundläggande parollen: YTTRANDEFRIHET. Det blev vår viktigaste paroll. Och är så allt jämnt.

Hur vet Svenska Filminstitutet vad som är konst?

När skapades filmer uppifrån?

Road läser jag i DN bourgeoisiens egen filosof, Hanne Kjöller, som skriver: ”Kom tillbaka alla ni vänstermänniskor som i alla fall ville någonting. Kom tillbaka ni som hade något att berätta – även om er berättelse om den goda världen inte var min. Men hellre lite ideologiskt tuggmotstånd än sockervaddsfluffiga stereotyper, fördomar och exotism”.