Avsked till en epok

-Så mycket folk! Vem är det som begravs, frågar taxichauffören.

-Henning Mankell, svarar jag.

Begravningen ägde rum i Örgryte gamla kyrka i Göteborg, en fin begravning med mycket musik.

När jag efteråt lämnar kyrkan slår minnena från våra möten och allt vi talade om emot mig. Jag kommer plötsligt ihåg när Henning berättade om de första åren i Mozambique då hans bostad och arbetsplats var mycket primitiv. Plåttaket läckte. En natt vräkte regnet ner och droppade rakt ner i den klumpiga datorn. Jag minns inte vilken roman Henning arbetade på men regnet förstörde datorn och manuset försvann. Nu är Henning själv borta.

När Henning presenterade ett manuskript till en film vi skulle göra, med titeln ”Ön”, sågs vi på restaurang Kometen. Leif Mannerström hade just övertaget retaurangen men Henning fick Mannerström att lova att inte bygga om eller kasta ut den gamla inredningen. När jag nu går dit är det få gäster och jag sätter mig i baren. Filmen ”Ön” blev aldrig gjord, vi sköt den på den framtid, som nu inte längre finns.

När jag kommer hem slår jag på datorn och läser några av Hennings mail från det sista halvåret. Vi skriver förstås till varandra om den film Henning bad mig göra om honom, ”Homo Narrans”. Men jag berättar också hur svårt det är att till min nya film, ”Aftonland”, få ihop det nödvändiga produktionskapitalet…

31 maj. ”Klart du kommer att få fram pengarna till din film! Nån måtta på galenskapen i Sverige måste väl ändå finnas?” tröstar mig Henning. Hans solidaritet och vänfasthet var av ett alldeles speciellt slag.

6 augusti.  ”Stefan. Tack för brev. Jag sitter ju nu om dagarna och funderar på det faktum att jag fortfarande lever. Som du vet var det nära kring midsommar. När jag fick alla upptänkliga  biverkningar, upplevde mitt immunförsvar krascha  och sedan hamna på Sahlgrenska i tio dar utan att jag minns särskilt mycket. Jag är oerhört trött. Gör ingenting annat än släpar mig upp och tvingar i mig mat. Men jag talade med min läkare i går. Han sa åt mig att konstnärens rastlöshet ibland måste ersättas med tålamod. Jag förstår vad han menar. Framåt hösten ska jag se om jag kan skaka fram lite pengar till din film.”

Jag svarar att han ska tänka på sig själv och inte bekymra sig för mig, jag är i alla fall frisk, nu är det han som behöver allt vårt stöd! Mitt brev bli långt.

10 augusti.” Käre Stefan. Tack för ditt fina brev som jag först nu förmått läsa. Det har varit en svår sommar och snart ska jag väl in i behandlingar igen. Men jag tänker ofta på dig, din integritet och den enorma vilja du har att aldrig ge upp eller besegras. Och får faktiskt skrivlust. I många år, när jag var mycket yngre, gick jag nog och beundrade dig. Jag var dessutom rädd för de oerhörda krafter du alltid tycktes ha. Sen insåg jag, klokt nog, att vi är bröder. Att vi delade samma ursinniga protestvilja men också energi. /…/Min läkare tror nog att jag ska leva ett bra tag till. Just nu har jag varken ont eller känner mig alltför trött. Tack för ditt brev som gick som en energipil rätt in i mitt medvetande. Är man vänner, Stefan, är man alltid grannar, även om man inte ses så ofta!”

Jag känner mig stärkt av Hennings uppmuntrande brev och berättar att jag nu avslutat ”Homo Narrans” och är nöjd med filmen som blev 50 minuter lång. Vi ingår ett avtal om att jag inte får yppa något om filmen och visa den först efter Hennings död. Hennings advokat upprättar ett kontrakt. Jag berättar att jag trots allt testat filmen genom att visa den för mina vuxna barn, som blir rörda av den. Jag försäkrar honom att jag sett filmen som ett hedersuppdrag jag fått p gr av vår relation under årens lopp. Nu ska jag fortsätta arbetet med min nya film, skriver jag. Och jag vill inte höra talas om ekonomiskt stöd från Henning, det förstör bara vår vänskap.

5 september. ”Stefan. Säljer Kviksand bra i Tyskland där den just kommit ut ska det nog kunna bli lite pengar till din film”, svarar ändå Henning envist. ”Återkommer i ärendet.” Henning frågar om vi kan ses och jag svarar att om någon vecka så kommer jag gärna till Göteborg så vi kan träffas.

Kontraktet om ”Homo Narrans” får jag med posten sista dagen i september. Måndag den 5 oktober ringer telefonen tidigt och meddelar att Henning är död. Jag får en chock. Henning kände ju sig bättre…

Det tunga arbetet under 8 månader med ”Homo Narrans” blir plötsligt ett avsked till en hel epok, inte bara till Henning. Det är som om Henning förutsåg denna min reaktion i sitt sista mail och därför försäkrar mig att han ”förstås hjälper mig med Aftonland” för att jag ska orka fortsätta. Visste han att han skulle dö?

Vad är ett liv?