”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

12. Vedermödan

En litet kåseri om att kasta bort sitt liv på ingenting..

Min nya film ”Innan vintern kommer” har haft premiär. Den har tagit 1 1/2 år att göra – men 2 ½ år att finansiera. Produktionsbudgeten har möjliggjorts genom att 6 medproducenter gått samman. Själv har jag satsat allt jag har: manus, regi, teknik och produktion. Plus att filmen spelas in i huset där vi bor. Skådespelarna har gått på lägsta möjliga gage.

Alltså, 2 ½ år för att få ihop produktionsbudgeten. Jag är 77 år – hur mycket annat kunde jag inte ha gjort under denna tid. Ju äldre man blir, desto dyrbarare blir åren man har kvar.

Att finansiera en film är det svåraste och mest tidsödande i processen att göra film. Det är en förödmjukande process. Och det är alltid Svenska Filminstitutet som har den avgörande rollen, nålsögat man måste igenom. Från SFI måste man ha åtminstone ett Letter of intent, dvs. att Filminstitutet är villigt att medverka – annars ställer inga andra medproducenter upp, som t.ex Film i Väst.

Jag minns hur det var när jag skulle finansiera ”Underkastelsen” (2010). Under en längre tid hade jag då försökt finansiera inspelningen av Strindbergs ”Fröken Julie”. Thommy Berggren hade gjort den bejublade och hyllade uppsättningen på Dramaten och ville göra film av pjäsen med Micke Persbrandt och Maria Bonnevie i huvudrollerna, precis som på Dramaten. Thommy skulle förstås regissera. Denna gång började jag finansieringsrundan med tänkta medproducenter. Jag lyckades få Nordisk films direktör intresserad, liksom flera lokala medproducenter, så skulle t ex Film på Gotland med Katinka Farago i spetsen, Ingmar Bergmans produktionsledare, gå in i projektet. Med alla medproducenters ”Letter of intent” i handen gick jag sedan till Svenska Filminstitutet eftersom jag tog för givet att de 11 miljoner som fattades skulle vara lätt att få därifrån inför ett sådant ”säkert” projekt. Regissören Marianne Ahrne var konsulent då och hade redan stött vårt manusarbete. Allt var en formalitet, trodde jag. Men Ahrnes mandat som konsulent gick ut och vi fick nej av den nya konsulenten. Avslaget var sensationellt. ”Vi finansierar inte filmer där en ung kvinna tar livet av sig”, löd förklaringen. Ja men, försökte jag, det är ju Strindbergs pjäs, som är synnerligen relevant för dagens ungdomar, det är en modern pjäs, filmen behövs! Men det blev nej från Filminstitutet. Hela projektet föll. Thommy försökte på egen hand sedan få Svensk Filmindustri engagerat men allt rann ut i sanden. Förgäves, förgäves. Ett bortkastat år.

Med mitt eget projekt, ”Underkastelsen” gick jag först till Filminstitutet, en dokumentärfilm, som ville undersöka hur de över 100.000 kemikalier vi dagligen använder påverkar oss människor och vår hälsa. På den tiden fanns det två konsulenter man kunde vända sig till. Jag gick först till den ena konsulenten som sa att det var ett fantastiskt projekt, enastående intressant. ”Människan som slutgiltig deponi för industrins gifter”, minns jag att han sa. ”Fantastisk idé”. Men han tackade nej. Ingen skulle vilja se en så otäck film. Nedslagen blev jag men jag hade ju ändå den andra konsulenten av motsatt kön att gå till. Hon skulle nog vara intresserad. ”Tyvärr, jag har ingen ledig tid under våren och sommaren”, fick jag till svar, ”Jag är fullständigt uppbokad”. Inga problem, svarade jag, jag kan vänta till hösten. ”Jag är upptagen då också”. Mycket märkligt, tyckte jag, och sa att jag kan infinna mig var som helst med mitt manus. ”Då får du komma till Cannes för jag ska till festivalen och då får jag säkert lite spilltid över, när jag sitter och väntar på flygbussen hem. Då kan jag ju ta del av ditt projekt”, fick jag veta. Jaha, hur dyrt är det att ta sig till Cannes? Undrade jag. Kunde vi inte ses på Arlanda på bussen in till stan på hemvägen, det skulle ju bli billigare för mig, det tar ju ändå 40 minuter in till stan…Nej, det gick inte. Jag bokade en semestervecka på Franska Rivieran i Nice, där var hotellen billigare och flög ner. Jag fick en tid med konsulenten i foajén på ett av lyxhotellen i Cannes och tog tåget dit. Men jag hittade inte hotellet, sprang runt och blev svettigare och svettigare i den heta värmen. Till slut kom jag rätt. Där satt konsulenten i baren. Jag ursäktade mig att jag kommit för sent. ”Det gör inget, jag har ändå inget att göra”, får jag som svar. ”Jag reser inte förrän i morgon”. Förbryllad mumlar jag något om att vi då ändå kanske kunde ha setts i Stockholm…Jag försöker redogöra för mitt projekt och undrar om konsulenten läst mitt lilla manus. Nej, det har konsulenten inte hunnit. Jag blir ännu mer förvirrad och börjar stapplande beskriva vad det är för sorts film jag ville göra. Det blir inte särskilt bra och jag svettas än ymnigare. Konsulenten ser frånvarande ut och anslår en mer filosofisk nivå. ”Du saknar ungdomens språk”, säjer konsulenten. Film som medium riktar sig till ungdomen, fastslår hon. ”Du saknar deras språk”. Resterna av mitt redan tappade självförtroende försvinner nu helt. Jag tänker att jag ändå gjort ”Ett anständigt liv”, som fortfarande efter tre decennier innehar ett publikrekord för dokumentärfilm på biograf och belönats med en Guldbagge. ”Du måste göra en provfilm”, säjer konsulenten. ”Först då kan jag avgöra om det kan bli en film”. Konsulenten ser förmodligen att jag är nära sammanbrott och lägger till: ”Alla som söker måste göra det”. Jag har ändå gjort mer än 30 filmer, långa och korta, tröstar jag mig med att tänka. Jag vet inte om det är värmen men jag drabbas av kraftig yrsel, rädd att min ögonmigrän ska göra mig blind. Har jag tagit mig till Cannes för att få veta att jag måste göra en provfilm? En provfilm, mumlar jag, det kunde du väl sagt på telefon. Du kanske kan se någon av mina tidigare filmer, försöker jag, lätt förtvivlad över att pengarna för resan varit bortkastade. Men samtalet är över. Konsulenten ska bada.

När jag kommer hem möter jag regissören Jan Troell och berättar om min upplevelse. ”Ska du göra en provfilm? Det är ju fullständigt galet”, säjer Troell och jag märker att han tror att jag fabulerar. Vad göra? Jag får lägga ner filmen. Kanske göra en annan film, jag har ju fler bollar i luften. Men efter några deprimerande månader ringer jag en av mina medarbetare och föreslår att vi ska klippa ihop några bilder och intervjuer från det material jag tidigare spelat in med egna resurser. Och skicka denna provfilm till Filminstitutets konsulent. Det får bära eller brista.

Vi får ihop en tio-minuters trailer. Det blir inte särskilt bra. Några månader senare får konsulenten, som samtidigt är filmregissör, sparken från jobbet som konsulent. Det uppdagas att konsulenten gett pengar till en film med sig själv som regissör – det är i alla fall vad pressen påstår, ärendet mörkläggs. Min provfilm blir liggande i väntan på att en ny konsulent ska tillsättas. Plötsligt får jag ett besked från Filminstitutet att jag fått de pengar jag sökt om. Jag antar att man vill rensa skrivbordet inför tillsättandet av den nye konsulenten. Man tror kanske att mitt projekt fått konsulentens gillande när man hittar min provfilm. Från ingenting till full pott. Utan att någon, vad jag vet, tittat på min lilla provfilm.

När jag såsmåningom har en arbetskopia av filmen, alltså inte ljudlagd eller ljussatt, långt ifrån klar skickar jag den till landets två största filmfestivaler. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att se filmer i ofärdigt skick men jag blir ändå förvånad över svaren. Det här är ju ingen film, bara en massa lösa scener” säjer den ena festivalens representant, och den andra: ”jag tycker du ska lära dig göra film först innan du besvärar oss”.

När ”Underkastelsen” väl är klar får den lysande recensioner. I Aftonbladet skriver man att ”Guldbaggen är klar”, jag får dessutom Cancer- och Allergifondens Stora Medicinska pris för filmen. FN ser filmen på biograf och tar sig an den för visning i alla världsdelar. FN kallar den ”Århundradets viktigaste film”.

Det var en besvärlig och omfattande inspelning. En stor mängd vetenskapamän och-kvinnor från många olika länder medverkar. Många resor, omfattande forskningsresultat på många språk att gå igenom, hundratals timmar av intervjuer att analysera. Under arbetets gång blev jag rädd att produktionspengarna inte ska räcka till att göra färdigt filmen. Jag måste skaffa mer, tänker jag. Jag kontaktar mecenaten Barbro Osher i USA, som jag träffat tidigare när jag var inbjuden till en festival i San Fransisco. Generöst erbjuder hon mig att bistå den medicinska undersökningen av vad Eva Röse, som är med barn, har för kemiska ”gifter” i sitt blod. Evas modiga medverkan är en viktig del av filmen. Min rädsla för att produktionsmedlen inte skulle räcka visar sig senare fel, pengarna räcker. När filmen slutredovisas till Filminstitutet får jag höra att jag gjort mig skyldig till en kriminell handling.

–Kriminell? Vad menar du?

-Eftersom du fick pengar från USA så hade det räckt om Filminstitutet gått in med en lägre summa. Du har lurat Filminstitutet på pengar.

-Lurat? Jag trodde ju inte att pengarna skulle räcka till att göra filmen färdig!

Det visar sig att pengarna från USA i den ekonomiska redovisningen skulle bokförts som en intäkt och inte som ett stöd. Mitt formella misstag hade gjort mig till kriminell.

-Att du orkar, säjer någon till mig. Men då är jag redan igång med att söka pengar till en ny film.

”Innan vintern kommer” försöker jag finansiera genom att ansöka om produktionskapital bl.a hos Nordiska film och tv-fonden. Jag har sökt där tidigare och fått nej, men denna gång går det säkert bättre, tänker jag. Fonden kan ju inte säja nej varje gång. Men det är just vad man gör. Filmen handlar om en familj på landet som försöker överleva i skuggan av en statskupp eller ett inbördeskrig, en förhållande dramatisk film, alltså. Oftast får man ingen motivering till besluten men denna gång får jag det. ”Poesi är inget för bioduken eller något publiken vill se”, meddelar Fonden. Poesi? Till slut får jag med hjälp av Svenska Filminstitutet och 5 medproducenterna ihop finansieringen och lyckas göra filmen med hälften av de pengar en normal spelfilm kostar.

När ”Innan vintern kommer” har premiär vill ingen se den. Den blir ett publikt fiasko. Nordiska film- och tv-fonden fick rätt. Jag är van vid att mina filmer delar publiken – och ibland recensenterna. För mig är filmen viktig då den utgör sista delen i en trilogi med barn i huvudrollen, barn som ställs inför socialiseringsprocessen och vuxenvärlden. Jag är stolt över filmen, den blev som jag ville. ”Alla ska inte älska ens filmer…då har man misslyckats” som Lars von Trier säjer… Det tog, som jag sa, över 2 år att finansiera den. Var det värt ansträngningen? Vad kunde jag gjort istället? Haft ett lyckligt liv?

Jag kommer att tänka på Bo Widerberg. Det tog honom 8 år innan finansieringen var löst och han kunde göra ”Lust och fägring stor”, som kom att bli hans sista film, Guldbaggebelönad, Oscarsnominerad. Bo ville göra film av Norman Mailers ”Hjortparken. Mailer var med på noterna. Bo trodde att Oscarsnomineringen skulle hjälpa honom till amerikanskt kapital, som en gång med ”Joe Hill”. Förgäves. En meningslös förhoppning. Finansieringsträsket var ogenomträngligt. Bo dog.

Jag kommer ihåg att Bo, när han träffade Alf Sjöberg, film- och teaterregissören, så fick Bo se en trave manus på Sjöbergs skrivbord, manus till filmer som aldrig finansierats – trots att Sjöberg vann pris i Cannes för sin film ”Fröken Julie”. Jag tänker på Arne Sucksdorff, på många sätt min förebild och Guru, och hans slit med att försöka finansiera sin film ”Feber”, vars manus var bland det bästa jag läst. Den filmen blev aldrig av, trots år av finansieringsarbete. Jag minns att han efter ”Det stora Äventyret” fick en inbjudan från USA, en filmproducent i Hollywood hade fattat tycke för denne säregne svenske naturfilmare. Kanske var han något att satsa på? Arne flög till Hollywood. Jodå, man var intresserad. Under en förutsättning: Sucksdorff måste byta namn. Byta namn? Ja. Men varför? ”Vi kan inte ha en filmregissör som heter SUCK OFF”. Då reste sig Arne och for hem igen. Hollywood – aldrig i livet!

Alla dessa år, all den möda som lagts ner på att få tag på pengar, alla förlorade verk och punkterade drömmar…Norman Mailer kanske får rätt i sin profetia: ”Den globala kapitalismen håller på att förgöra alla mänskliga värden”.