”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

8. Vad är konst?

Varför tycker vi att konst är viktigt? Vad är det konstnärerna berättar om, som är så viktigt?

”Film”, säjer Freud, ”är helt enkelt ett slags samhällets drömvärld. Likt människornas individuella drömmar avspeglar den skeendena runt om oss, inte minst hur makthavarna, föräldrarepresentanterna, vill att vi ska leva. Film är alltså dröm i många bemärkelser. Film är kanske den konstform som mest påtagligt hos åskådaren framkallar detta tillstånd av förhandslust, som stimulerar och stegrar både den sexuella och den aggressiva driften. I detta uppstår en slags njutning.”

Vid filmfestivalen i Thessaloniki, Grekland, hade jag förmånen att få träffa en av Europas verkligt stora filmare, Theo Angelopoulus, inte längre i livet, och ur hans hand motta en Life time Award för mina filmer. Theo Angelopoulus är mästaren bakom filmer som ”Turnéskådespelarna”, ”Resan till Kythera”, ”Landskap i dimma”, ”Odysseus blick” m.fl. Vid en middag som festivalen ordnat, då jag förresten råkade fylla år, hamnade jag mittemot Angelopoulus. Dessvärre talade han inte engelska, utan franska. Min franska låg i träda men vad skulle vi göra, vi fick klara oss med franska. När jag frågar vad Angelopoulus arbetar med, (det måste ha varit Trilogia II, ”The dust of time”), så berättar Theo om sin film på franska så medryckande, så dramatiskt, med sådan inlevelse att jag tror mig förstå vartenda ord, även om jag måste medge att det var långt ifrån allt som jag förstod. Men det var sättet att berätta, engagemanget, nära nog berusning, som trollband mig och fick mig att ”förstå”. Denna lidelse, den oavvisliga tyngd framställningen hade drog in mig i detta genis sfär. Jag såg filmen framför mig och med varje andetag, rytmen i berättandet, pauserna, gjorde att jag förstod att ett mästerverk höll på att födas och jag hade förmånen att vara närvarande. Utan berättandet ingen konst, utan konst inget riktigt liv, minns jag att jag tänkte. Angelopoulus var nästan 80 år men brann fortfarande för sin konst. Det var något att se upp till.

Några år tidigare hade jag och Stig Björkman, filmaren och författaren, gemensamt skrivit ett brev till den italienske manusförfattaren Tonino Guerra. Vi höll, och det gör jag fortfarande, Tonino Guerra som Europas kanske bäste filmmanusförfattare. Han hade skrivit manus till flera av Angelopoulus filmer som ”Biodlaren”, ”Tårarnas äng”, ”Storkens dröjande steg”. Och till flera av Antonionis filmer, ”Äventyret”, ”Natten”, ”Feber”, ”Den röda öknen”, ”Identifikation av en kvinna”. Och till åtskilliga av andra stora regissörers filmer, t.ex. Fellinis, ”Amarcord”, ”Ginger och Fred”, ”Och skeppet går”, Tarkovskijs ”Nostalgia”, bröderna Tavianis ”Lorenzonatten” och Francesco Rosis ”Fallet Matei”, ”Ingen mans land”, ”Kristus stannade i Eboli” och många fler. Denne mästare borde sitta inne med svaret på frågan om konstens magi. Det skulle vara en ynnest att få sitta vid denne legends fötter och höra honom berätta. Kanske kunde han tänka sig att komma till Sverige och dela med sig av sina enorma kunskaper och djupa konstnärliga erfarenhet, frågade vi i vårt brev. Vi presenterade samtidigt vår idé för Filminstitutet och frågade om de skulle kunna tänka sig att vara med och bekosta ett seminarium men fick beskedet: ”Varför då? Vad skulle det vara bra för?”

Jag vet inte om vi hade rätt adress till Guerra men vi fick aldrig något svar. När jag ett par år senare kom till Paris för att delta i en filmfestival på Centre Pompidou möttes jag av en stor banderoll över nästan hela fasaden: MÄSTAREN TONINO GUERRA ÄR HÄR! Till Paris hade Guerra inbjudits och uppenbarligen infunnit sig. Tyvärr var redan seminariet slut, banderollen hängde kvar. Om jag bara hade vetat…

Till Lilla Filmfestivalen i Båstad bjöd jag in den norska filmregissören Anja Breien, som gjort flera filmer som skapat debatt, t.ex. trilogin ”Hustrur”. Nu visade hon sin senaste kortfilm, ”Uten titel”, (som kom att belönas med filmregisören Carsten Brandts och mitt ”Humanistpris”, ). Jag visste att Anja också översatt några av Guerras dikter till norska och insåg att hon måste ha träffat honom. Om nu jag misslyckats med att få träffa Guerra så kunde väl jag åtminstone få träffa en person som gjort det, tänkte jag. Efter visningen av hennes film bad jag henne berätta om hur det gått till. Hon beundrade Guerra som manusförfattare och hade också drömt om att få möta honom. Hon hade skrivit brev, som likt vårt inte besvarades, men listade ut var Guerra bodde. Hon gjorde slag i saken och for till Italien. Och fann till slut Guerras hus i en liten avsides by, omgärdat av en mur och en hög grind. Vid grinden satt en porttelefon som hon begagnade sig av men något svar från huset fick hon inte. Jag har inte rest ända hit från Norge för att enbart få vända hem igen, tänkte hon. Resolut börjar hon klättra över den höga muren, som visar sig gediget bygd och svårforcerad. Hon lyckas ta sig över. Hon går upp till huset, knackar på. Guerra öppnar dörren, han är hemma.

–”Varför ringde ni inte från telefonen vid grinden, så hade jag öppnat!”, hälsar henne Guerra och hon bjuds in. Guerra visar sig vara just så fantastisk som hon trott.

Förresten, jag minns nog fel, jag tror inte att hon klättrade över muren…Var det inte så att hon klättrade upp och blev fast där uppe på muren, för att upptäckas i morgonljuset…Nå, resultatet blev i alla fall detsamma: hon fick träffa Mästaren. Själv fick jag en annan chans, men med en annan författare, i ett annat land.

Under Tellurides filmfestival, Colorado, USA, kanske den bästa festivalen i världen, hade Tom Luddy, (Francis Ford Coppolas f.d. producent), som var festivalens arrangör, ett seminarium med två av Alfred Hitchcocks manusförfattare, två giganter, båda äldre: Charles Bennett (”De 39 stegen”) som medverkade per telefon från London och John Michael Hayes närvarande på scenen i samtal med Earl Morris om att skriva för Hitchcock.
John Michael Hayes samarbete med Hitch hade en lustig början. När han en dag blev uppringd och förstod att det verkligen var den riktige, livs levande Hitch i luren, blev han oerhört nervös. När det stod klart för honom att Hitch verkligen ville träffa honom för ett samarbete blev han än mer nervös. De bestämde möte dan därpå på ett hotell, dit Hitch brukade gå för att ta en drink i baren efter arbetets slut. John Hayes infann sig i oerhört god tid med hjärtat bultande som en stånghammare av nervositet, han gick direkt till baren: en dubbel whiskey kanske kunde lugna ner honom. Hitch var dock försenad, alltså en drink till. När Hitch äntligen kom, rejält sen, var det första Hitch sa: jag måste ha en drink. Också Hayes tog därför ännu en drink som sällskap. Hitch visade sig dock behöva ytterligare en drink. Sen kunde de börja tala med varandra. Det gjorde de och bestämde att höras av dagen efter. Hayes tog farväl. Nästa morgon vaknade han med kraftig huvudvärk och dåligt minne av vad som avhandlats dagen innan. Han skämdes, greps av ångest och trodde sig ha pratat en massa strunt, orolig för att ha missat detta sitt livs chans. Han kände sig tvungen att ringa Hitch för att be om ursäkt. När Hitch svarade och Hayes ursäktat sig, avbröt Hitch honom: -Du får ursäkta mig men sågs vi igår? Jag blev kvar i baren och har tyvärr tappat minnet… Denna absurda början fick en lycklig fortsättning genom samarbetet om manuset till ”Fönstret åt gården”, som fortfarande räknas till en av Hitchcocks bästa filmer.

Sättet som Hayes berättade på gjorde starkt intryck på mig och jag sökte upp honom och vi bestämde att äta lunch dagen efter. Hayes var en utordentligt vänlig man, en entusiast, som utan omsvep berättade om hur Hollywood förstört hans senaste manus genom att skriva om det och banalisera hela historien. Hayes manus tog sitt avstamp i verkligheten och handlade om en hundkapplöpning i Kanadas snöiga berglandskap, där en ung grabb deltar och, som trots händelsernas tragiska förlopp, ändå tar sig i mål. Hollywood hade förvandlat det komplicerade manuset till en simpel ”hjälte-historia”, den vi sett så många gånger förr om en person som övervinner allt motstånd och vinner första pris och hela världen. Marknadskrafterna föredrog en förenklad bild avsedd att kamma hem största möjliga kassa. Denne gamle, ärrade, men vitale manusförfattare börjadeplötsligt gråta där vid vårt lunchbord när han beskrev den kränkning han upplevt när manuset skrevs om. Hans arbete var förstört, filmen förenklad intill banalitet. Jag blev förstås starkt berörd av denne äldre, gråtande man på andra sidan bordet. Men han fortsatte att berätta om olika filmer och manus han skrivit och jag sa att jag skulle vilja arrangera ett seminarium när jag väl kom hem. Han hade så mycket visdom som han dessutom hade förmåga att förmedla, han skulle kunna lära oss så mycket genom att dela med sig av sina enorma erfarenheter, en hjälte helt enkelt. Jag berättade om det seminarium som hans landsman manusförfattaren och regissören Paul Schrader, (manus till ”Taxi driver”), haft i Stockholm och vad jag lärt mig av det. Vi tog varmt avsked av varandra och jag lovade återkomma snarast.

Väl hemma ringer jag omgående Filminstitutet och får ett svar jag känner igen: ”vad skulle det tjäna till”? Jag vågade inte berätta om detta svar för Hayles, att Hitchcocks författare inte var värd att lyssnas till. Efter någon månad får jag ett brev där Hayles undrar hur det går med seminariet, som han absolut vill medverka i. Jag tvingas då säja att jag fått nej från Filminstitutet. Jag skämdes. Och lovade mig själv att aldrig mer i mitt liv lägga ner mina krafter på att försöka arrangera något seminarium. John Michael Hayles höll sig levande i 89 år, Tonino Guerra i 92. Var det på grund av berättandet?

Målaren, grafikern och glaskonstnären Edward Hald blev 97 år, verksam in i det sista. Min äldste sons mamma heter Johanna Hald, fotograf och filmregissör (”Lotta på Bråkmakargatan), och hennes farfar var just Edward Hald. Jag kom att träffa honom mycket, särskilt sommartid på familjens sommarställe på Ekenäs. Tillsammans med Simon Gate kom de två att revolutionera glaskonsten, graalen var deras uppfinning med vilken de fick ett internationellt genombrott på världsutställningen i Paris1925. Under långtid var Edward vd och konstnärlig ledare av Orrefors glasbruk, som kom att bli det ledande bruket i decennier. Han kom att skapa mängder av fantastiskt glas och därtill bruksporslin. Jag blev oerhört imponerad när hans ”samlade verk” visades på en jättelik utställning på Nationalmuseum, samarbetet med blåsaren Knut Bergqvist, lättheten i det tunna glaset, tyngden i vaser och skålar, art deco-periodens gracila estetik.

På sommarverandan fick jag då och då sitta modell för den ständigt arbetande Edward Hald. Det var då vi kom att talas vid. På morgonen gick han regelbundet till ateljén, hem först till middagen. Han var redan då i 80-års åldern, pensionerad men fortsatte idogt sitt arbete. Jag har ett antal porträtt han gjorde av mig. Under dessa timmar och under ljusa sommarkvällar berättade han inte bara om det gamla Stockholm utan om den enastående bedriften att ha byggt upp Orrefors till det centrala bruk det blev. Jag var fascinerad av alla detaljer och fick genom hans små berättelser kontakt med den enorma förändring samhället genomgått under 1900-talet. Han kunde konsten att levadegöra sina berättelser, som t ex när han i sin ungdom tillsammans med familjen for med häst och vagn genom staden, lämnade den bakom sig för att så småningom komma till den båt som tog dem över till rena landet: Lidingö.

Han fortsatte sitt konstnärliga arbete trots hög ålder. När han inte längre själv kunde ta sig till sin ateljé rullade hans fru honom i rullstolen. Med åren förlorade han rörligheten i en arm, då var det bara att fortsätta med den andra armen, när han förlorade synen på ena ögat, fick det duga med det andra. När han inte längre fick hjälp att inhandla nya dukar att måla på färglade han gamla grafiska blad och när dessa tog slut målade han på utrivna sidor ur telefonkatalogen. Alla namn och telefonnummer ingick i kompositionerna. Edward var besatt av sitt arbete.

En sommar hade han vidtalat ett galleri i Paris om en utställning baserad just på dessa ”telefonkatalogbilder”. Eftersom han var övertygad om att hans fru inte skulle godkänna denna äventyrliga utflykt till Frankrike i rullstol hade all planering skett i hemlighet, bara barnbarnet som skulle köra bilen var vidtalad. Tidigt på morgon i soluppgången fyllde man den lilla Citroënen upp till tygtaket med målningar. ”Förvänta er inget lugn av gamla män, minns jag att Nobelpristagaren Harold Pinter en gång konstaterade…

”Av världens många olösliga gåtor förblir ändå skapandets hemlighet den djupaste och mest fördolda”, skriver Stefan Zweig i sin lysande memoarbok ”Världen av igår”.

Vad som intresserar mig är denna gåtfulla drift att producera sig, denna väl fördolda drift. Jag försökte göra film om detta med skådespelaren Thommy Berggrens hjälp, det blev filmen ”Muraren” som belönades med en Guldabagge. Jag vet inte om den gav några svar, den lämnade i alla fall mig utan svar på den fråga som kanske inte går att besvara: varför uttrycker sig människan genom konst? ”Berättandet är självterapi”, sa Paul Schrader, utgå från dig själv när du berättar så infinner sig plotten automatiskt. Plotten i ”Taxi driver” kan sammanfattas på tre rader. Jag var ensam, ”Taxi driver” handlar om ensamhet.”

Tiden_har_ingetJag beundrar konstnären och ensamvargen Odd Nerdrum och hans målningar, motiven, tekniken, ljuset, den dramatiska uttryckskraften. Jag har sett åtskilliga utställningar, i Oslo, i Stockholm, i Göteborg med Odds målningar, samlat på böcker om hans konst. På en utställning i Skåne, på ett litet galleri på Österlen, märkligt nog, såg jag ännu en utställning. Väl där insåg jag att jag redan sett de flesta målningarna tidigare och började tala med Galleriägaren. Det visade sig att han kände Odd väl. Han berättade att Odd hade gömt undan en målning, som han absolut inte ville visa. Jag bad förstås att få se den. Och det fick jag. I en garderob stod en ganska liten målning för att vara Odd. Jag häpnade, det var den klart bästa målningen av alla! Ett självporträtt. Uttrycket, jag fick omedelbart kontakt med den känsla som detta porträtt uttryckte, plågsam ensamhet. Varför gömde han undan den?

Odd var kontroversiell i Norge. Avskydd i vissa kretsar. Han blandade sina färger själv efter de gamla renässansmålarnas recept, gick klädd som dem, avskydde elektriskt ljus, målade ändå. Han skyddade sig från all negativ kritik genom att förekomma kritikerna och kallade sin konst ”kitsch”, skrev t.o.m. en bok med den titeln. Han sökte tjänsten som rektor för Konsthögskolan i Oslo men fick naturligtvis nej. Han flydde till Island. Många målningar med motiv från det isländska landskapet blev under en period hans motiv. På Island hamnade han utanför gemenskapen och återvände till Norge. Bara för att nås av budskapet att några av hans målningar inte tålde tidens tand, hans hemmablandade färger började rinna av dukarna. Målningarna som betalats med miljonbelopp fick han måla om och leverera på nytt till köparna. Myndigheterna anklagade honom för skattefusk och livet blev trassligare…

Jag kontaktade honom för jag ville följa honom med filmkameran när han målade. Jodå, det skulle gå bra. Jag hade tidigare fått hans tillstånd att använda en av hans målningar till en affisch för en av mina filmer, ”Tiden har inget namn”, också den Guldbaggebelönad. En dag fick jag veta att Odd skulle fara till Stockholm för att se de två inte tidigare visade målningar av Rembrandt, som Nationalmuseum fått låna, magnifika målningar. Jag, som stor beundrare av Rembrandt, rusade till museet för att se dem redan första dagen. Min fotograf Pelle Källberg och jag brukade före varje inspelning ta oss till Nationalmuseum för att studera ljuset hos museets många Rembrandt. Och inte bara Rembrandt, för all del, men Rembrandt förblev vår idol. Ibland räckte det med att återse Rembrandts självporträtt, för att förstå var skåpet skulle stå.

Odd kom till Stockholm i sin fotsidda dress, folk skulle väl kalla det ”klänning”, och väckte ett visst uppseende därigenom. Vi vandrade trapporna upp till utställningen och stannade andäktigt framför de två målningarna. Jag hade alltså redan sett tavlorna och efter en stund tittade jag mot Odd, som tycktes försjunken i djup meditation. Jag ville inte störa honom i hans begrundan utan examinerade själv tavlorna ännu en gång. Jag vet inte om det hade gått en halvtimme eller trekvart, innan jag vågade säja något. Jag tittade på Odd, han såg fullständigt frånvarande ut, eller rättare sagt: totalt närvarande. Han granskade tavlorna som vore det hans egna verk, ingående, nära, på avstånd, ett steg bak, ett halvt fram osv. Det var en märklig akt av koncentration och totalt uppslukande, tiden hade upphört att existera, det fanns bara nuet, som var detsamma som det ögonblick då Rembrandt målade tavlorna 300 år tidigare. Han var där. Den upplevelsen gjorde att jag såg målningarna med Odds ögon och tavlorna blev som nya, som om jag aldrig sett dem tidigare. Andra besökare kom, tittade och gick. Och tittade en extra gång på oss som stod kvar, som förstenade, tycktes det.

Jag ville inte störa. Och vad skulle jag säja?

-Är du inte sugen på en kopp kaffe?, fick jag till slut fram, trött i benen som jag var efter vår långa seans framför tavlorna. Jag hade mer än väl sett vad jag ville se.

-Jo, vi skulle möjligen kunna ta en fika, tror jag, sa Odd eftertänksamt.
Vi gick ner till bottenvåningens matsal och beställde kaffe. Vi talade lite om den film jag ville göra om och med honom. Odd var med på noterna. När vi fikat frågade jag efter Odds planer för eftermiddagen.

-Jag ska se Rembrandts tavlor, svarade Odd – som om vi just anlänt till museet och inte ens sett dem. Det blev ju så kort, jag måste tillbaks.

Vår gensamma timme eller om det var två, framför tavlorna var alltså inte nog. Han hade knappt börjat titta på dem. Upplevt dem. Resten av dagen skulle han alltså studera tavlorna. Det var, som jag sagt tidigare, bara två målningar…

Jag tog farväl och gick hem. Odd återvände till tavlorna.

Jag gissar att han tog sista tåget tillbaks till Oslo. Nattåget, förmodligen. För att inte förlora tid framför Rembrandt.

Det blev ingen film. Tjernobylkatastrofen gjorde att jag fick andra filmplaner.

Förra sekelskiftet gav oss några av vårt lands största målare, alla dessa temperament, alla dessa berättelser. Var jag än har kommit så har jag alltid kollat upp om det funnits ett museum som haft dessa konstnärer representerade. I samband med en filmfestival i San Fransisco blev jag inbjuden av Sveriges generalkonsul där, den lika skickliga som generösa Barbro Osher, som genom sin stiftelse skänkt stora belopp till alltifrån Moderna museet i Stockholm till forskningen om alternativ medicin. Hon var gift med den framstående affärmannen Bernard Osher, som var en engagerad samlare av framför allt skandinavisk sekelskifteskonst, så gick jag gärna på middagen. Jag hade hört mycket gott om denna samling.

Hissen upp till konsulatet gick direkt upp till översta våningens entréhall och när jag stiger ut från hissen ser jag en av Anders Zorns bästa målningar, denne ständigt underskattade svenska mästare. På en affisch. Inramad. Nej, fy fan, det här var inte kul, vad är det för samlare med Zorn som affisch, tänkte jag. Jag är på väg att ta hissen ner igen då jag lutar mig fram för att se det utmärkta trycket, färgåtergivningen var nämligen utsökt, och ser att det är, jag hajar till, ett original i olja! Ett av Zorns absolut mest centrala verk! Som jag tidigare sett på Bukowskijs klassiska visning i Stockholm och som på auktion sålts för 12 miljoner, om jag minns rätt! Jag blir fullkomligt överraskad att se denna målning hänga här som en välkomsthälsning, helt utan skydd av beväpnade vakter. Jag tar några steg in i det vackra rummet och döm om min förvåning när jag ser att väggarna är beklädda, ja, beklädda med det ena mästerverket efter det andra av våra nordiska mästare. Där hängde Schjerfbeck, Wilhelmson, Nordström, Liljefors, Kröjer, Jansson, Hammershöj, jag vet inte vad. Jag glömmer att hälsa på värden som ser min oartiga fixering vid tavlorna och väcker mig med sin välkomsthälsning. -Jag har aldrig sett på maken, vilken samling! utbrister jag. -Bernard, ropar Barbro, come and guide our guest through the paintings.

Jag blir visad runt, beundrar verken och lyckas sätta namn på alla målningars konstnärer. Utom en, en finsk konstnär. Bernard rusar ut till Barbro i ankomstrummet och ropar, imponerad, till henne att jag kunnat namnge alla konstverkens målare. Every one!
–Well, säjer Barbro, visa honom ditt nya köp. Det ligger på sängen i sovrummet, det namnet knäcker han aldrig! Vi går in i sovrummet och Bernard börjar lossa de tjocka snörena på det bruna omslagspappret till det paket som innehåller nyförvärvet. Jag ställer mig så att jag så snabbt som möjligt ska se målningen, jag är verkligen nyfiken, vad kan det vara? Bernard lyfter så varligt upp pappret och innan han hunnit mer än någon decimeter, så säjer jag: -Det där är ju en Odd Nerdrum!

Det bli för mycket för Bernard som rusar ut till Barbro och till de övriga gästernas stora förvåning ropar över salongen:
-He made it! He made it!

Målningen, 80 gånger 80 ungefär, föreställer en fot. En strax över fotknölarna avhuggen fot.

Jag frågar igen: vad är konst? ”Vårt intresse för detta”, skriver Freud, ”blir bara än mer stegrat av den omständigheten att diktaren själv, när vi frågar honom, inte kan ge någon upplysning om detta, åtminstone ingen som tillfredsställer oss, och detta intresse störs inte det minsta av vetskapen om att inte ens den bästa insikt i villkoren för diktarens val av stoff eller den poetiska gestaltningsförmågan skulle kunna hjälpa oss att själva bli diktare.” Och fortsätter Freud på ett annat ställe: ”Inför problemet Diktaren måste analysen, dessvärre, sträcka vapen”.