”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

9. Senhöst

Jag sitter i Båstad och äter frukost, tittar ut över havet, som ligger lugnt efter gårdagens storm. Det är höst och de flesta hus är på kvällarna mörka, tysta, utan invånare, det fina folket tillbringar högst några sommarveckor här, nu är här tomt. Det passar mig utmärkt, jag kan plocka äpplen och päron i trädgårdarna. Det finns ingen här som tar hand om fallfrukten.

Under mina tio år i Båstad som konstnärlig ledare för Båstad filmfestival kom jag att fästa mig vid staden och havet. Bo Widerberg ligger begravd här och varje gång jag är här besöker jag graven, vattnar den blomma jag satt där. Det slår mig att hit har jag gått ett oändligt antal gånger men min egen fars grav har aldrig besökt. Jag vet inte varför. Jo, det vet jag men jag vill inte tänka på det.

Jag har fått ett mail från Bengt Frejd, en idrottsledare och aktiv vänsterman, som sett min film ”Homo Narrans” vilken berört honom mycket. Det var Bengt som en gång för många år sedan skrev till mig och sa att jag skulle kolla om jag var registrerad av SÄPO som säkerhetsrisk. Jag tog det först som ett skämt och skrattade bort det. Bengt, denne vänlige kämpe, var själv registrerad – men jag vet inte varför. Jag skrev till SÄPO och frågade. Jodå, jag var registrerad redan 1968 för en artikel jag skrivit i AB. Jag kände mig djupt kränkt. Som politiskt engagerad filmare och konstnär motiverades mitt arbete av att jag ville bidra till allas vårt gemensamma välbefinnande genom att skildra vårt samtida samhälle och kritisera sådant jag fann orättfärdigt. Jag ville väl och registrerades som samhällets fiende. Det fyller mig med bedrövelse, ja, faktiskt en slags sorg. När min film ”Godheten” inte kunde visas i SVT väcktes denna känsla till liv, liksom tidigare när inte heller min och Lukas Moodyssons film ”Terrorister” kunde visas i SVT. Varför var jag en säkerhetsrisk för vårt samhälle? Jag förstår det inte. I själva verket skäms jag över att jag ältar detta. Jag ser inget annat sätt att bevara min självkänsla. ”Skit i att tänka på det där” uppmanar mig folk. Men jag kan inte. Varför ska jag stå ut med stämpeln som ”samhällets fiende”?

Jag läser om Jörn Donners nya Sverigebok och minns när han fick arbetet som vd på Svenska Filminstitutet av Harry Schein (år 1978-82). Donner ringde mig och sa att han sett hur jag varit utesluten från institutets aktiviteter p gr a mina åsikter om filmpolitiken och mitt kulturpolitiska arbete (några av mina artiklar i ämnet har jag samlat i min bok ”Allvarligt talat”). Donner bjöd in mig att följa med till Kanada på en manifestation för svensk film. Hade jag uteslutits p gr a min SÄPO-registrering och inte för min kritik? Hur lätt är det inte att bli paranoid!

Carl Henrik Svenstedt, författaren och filmaren, har skickat mig sin nya självbiografiska bok. Där går han bl.a. igenom sin tid som medlem i den jury, som var satt att rösta om årets bästa film och dela ut kvalitetspremier under direktör Harry Scheins ledning. Vi var många som på den tiden riktade kritik mot Svenska Filminstitutets politik. Där fanns t ex en fond, A-fonden, som delade ut stöd till skräpfilmer som Åsa Nisse-filmerna. Mest av allt kritiserade vi att vi som filmare inte var representerade i det organ som bestämde filmarnas öde, Svenska Filminstitutets styrelse. Nå, Svenstedt begär ut protokollen från jurys sammanträden. Han misstänker att röstningen inte gått rätt till. ”Dom kallar oss mods” fick flest röster av juryn och högst poäng som årets bästa film – men inte enligt pressmeddelandet. Svenstedt blev misstänksam. Enligt Svenstedt tyckte inte Harry Schein detta beslut var så bra eftersom hans kompis Ingmar Bergman då skulle hamna på andra plats med sin film ”Skammen”. Svenstedt reder i sin bok ut hur Harry Schein manipulerade rösterna så att vi fick dela förstaplatsen med Bergman och de kvalitetspengar som delades ut reducerades i vårt fall. Vi var glada ändå, så mycket pengar som vi fick hade jag aldrig sett i mitt liv. Vi tog emot pengarna men kritiserade samtidigt hela detta prissystem som vi inte tyckte hörde hemma i konstsammanhang. Det var väl bättre att använda pengarna till nya filmer, skrev vi. Det gjorde vi också med de premier vi fick. De räckte såsmåningom till en halvtimmes kortfilm, ”Förvandla Sverige”. Själva rättssaken, att vi inte fick vad vi skulle haft, struntade vi i. Svenstedt bråkade redan då om saken och bestraffades, enlig sin bok, hårt för det han avslöjade i olika artiklar trots sin tystnadsplikt. Det gick så långt att han förlorade sitt arbete som journalist och skribent för sina ”lögner”. Han frystes ut. Protokollen han granskar i sin bok visar att han hela tiden talat sanning.

När jag läser Svenstedts bok minns jag att jag en dag hade ett ärende till Filmhuset. Jag letar i de långa korridorerna efter den person jag ska träffa. En dörr till ett rum står öppen och en liten hund springer fram och skäller gällt. Det är en mycket liten hund, en sådan man i princip kan stoppa ner i handväskan. Jag stannar och frågar den kvinna, som rests sig från sin stol, om i vilket rum den person jag söker håller till. –Är det du som är Stefan Jarl, frågar hon. Ja, svarar jag tvekande, varför frågar hon efter mig? –Jo, det är så att jag har lite dåligt samvete, säjer hon och jag förstår inte vad jag har med hennes samvete att göra och vill gå vidare. –Kan du komma in mitt rum, säjer hon och stänger dörren. Hunden stirrar på mig. –Det är så att jag sköter redovisningarna av inkomsterna på Filminstitutets filmer. De är inte så många och det handlar väl inte om så stora summor. Men i fallet med ”Dom kallar oss mods” så har jag fått order uppifrån om att inte betala ut några pengar. Men det tyckte jag var orätt, så jag har samlat redovisningarna här i min låda. Jag blir minst sagt förvånad, inte över de uteblivna redovisningarna, utan över det civilkurage kvinnan med den lilla hunden visar. –Oh, fan, säjer jag, förbluffad, det är det enda jag får ur mig. Jag minns inte summan, kan det ha varit 50.000 eller det dubbla? Jag minns inte, förmodligen var det en mindre summa. Pengarna redovisades i alla fall till oss, tack vare denna modiga kvinna. –Ja, Harry Schein har ju slutat nu, säjer hon.

Hade detta också att göra med kritiken av Filminstitutet? Eller handlade den här särbehandlingen på nytt om att jag var registrerad som ”samhällets fiende”? Har jag blivit paranoians fånge?

När jag läst biografier har det slagit mig hur livet kan delas in i 25-års-perioder, de första 25 åren försöker man ta reda på vem man är och vad livet går ut på, de kommande 25 bestämmer man sig för vad man vill syssla med och gör karriär, från 50 och framåt förvaltar man i bästa fall det man valt att syssla med och blir i bästa fall bättre på det man sysslar med. Men vid 75 – vad gör man då? Den nya situationen för vår generation är att vi börjar förstå att vi lever längre än någon av våra släktingar före oss. Förundrad över detta faktum frågar jag mig: vad ska jag göra nu när jag är 75? Denna grundläggande existentiella fråga väcktes brutalt till liv när Henning Mankell bad mig göra något som han kallade sitt ”testamente”, filmen om det som Henning tyckte var viktigast i livet och som han ville lämna vidare till andra att reflektera över och använda sig av i sina liv. Det blev ”Homo Narrans”, som betyder den berättande människan, den skapande människan. För det är väl det vi är hela livet?

Om jag vänder på siffrorna 75 så får jag 57. Det är just så länge som jag varit verksam i ”filmbranschen”. Ja, filmbransch och filmbransch, jag hade läst i lokaltidningen att den Oscars-belönade filmregissören Arne Sucksdorff återvänt till Sverige efter sin film i Indien, ”En djungelsaga” (1957), och nu bosatt sig på Remningstorp, som låg 2 mil från Skara, den stad jag växte upp i. Jag läste i tidningen att han skulle göra en spelfilm i trakterna. Tänk om man kunde få vara med! Jag tog min cykel och en kompis med mig och cyklade dit. Det var inget torp precis som Sucksdorff hyrt, utan en vitkalkad herrgård vid Flämsjöns strand. Jag knackade på den stora ekdörren som till slut öppnades av Sucksdorff själv. Vi tog av oss mössorna, bugade och frågade om vi kunde få arbeta hos Sucksdorff när han till sommaren skulle göra sin långfilm. Jo, det skulle nog gå bra, svarade Sucksdorff till min förvånade glädje. Och så blev vi springpojkar. Inte bara på den inspelningen utan även nästa år när Sucksdorff påbörjade det dokumentära arbetet med en film om rådjurens liv. Han lyckades filma födseln av getens kid, något som inte filmats tidigare. Filmen blev aldrig färdigställd i brist på kapital. Kontakten med Sucksdorff släppte jag inte, Arne kom att bli min lärare, förebild och guru. Under denna tid fick jag se den lysande fotografen Gunnar Fisher i arbete, liksom lärljungen Sven Nykvist, för att inte tala om kadern av branschens gamla filmarbetare ”Kolar´n”, Nisse och Sture…Många år senare frågade jag Arne om inte jag kunde få försöka färdigställa rådjursfilmen. Den hade ju ett sådant makalöst foto! –Nej, det går inte, svarade Arne, jag brände upp negativet, i vredesmod över att jag inte fick pengar att färdigställa den.

1976, började jag inspelningen av den film som kom att heta ”Ett anständigt liv”. Det är 40 år sedan. När olika filmmagasin låter filmkritiker, gårdagens och dagens, rösta om de tio bästa filmerna i svensk filmhistoria, så finns den alltid med, nu senast i FLM. Filmen tog 4 år och kostade blod att göra men jag är glad att jag orkade. De av mina filmer som tagit lång tid att göra har kommit att ligga mig varmt om hjärtat. ”Själen är större än världen”, om Sisyfos som rullar stenen i ett evighetsarbete upp för berget bara för att sedan se den rulla ner igen, med diskuskastaren Ricky Bruch i huvudrollen, tog också den lång tid att göra. Ricky ville till Los Angeles och OS, det gick Rickys kamp ut på. Och vi skulle med. Men Ricky sveks av de ansvariga trots goda resultat. ”Du är inte en av oss” löd domen och filmen tog en ny riktning. Stenblocket fick rullas upp igen. I ”Tiden har inget namn”, om det gamla lantbrukarparet Theodor och Asta Svensson i Skåne, manifesteras en annan sort kamp, det dagliga slitet, kampen för brödfödan – belöningen räknas inte i vunna guldmedaljer. Lika varmt om hjärtat ligger mig min spelfilm ”Goda människor” som vi var bara 5 personer i teamet när vi spelade in för nästan inga pengar alls. Kortfilmerna borträknade har jag gjort en långfilm i genomsnitt var tredje år. ”Muraren”, med och om Thommy Berggren, försöker gestalta vikten av konsten, som en väg till överlevnad och förståelse av det som vi ibland kallar ”livets gåta”. ”Underkastelsen”, som krävde många års förberedelser, handlar om de hot det moderna kemisamhället utsätter oss för i den kortsiktiga jakten på bekvämlighet och ekonomisk avkastning. Jag skänkte den till FN som tog den runt världen. Jag ville ju att den skulle göra nytta! Och det har den gjort, bevisen är många. I ”Homo Narrans” formulerar Henning det som också jag ser som vårt enda pålitliga redskap i livet: solidariteten, utan solidaritet faller samhället samman.

Jag har aldrig brytt mig om vad andra sagt om mina filmer eller om de blivit kassasuccéer eller inte. Jag har gjort de filmer jag velat göra och sett till att få tag på så mycket kapital som behövts. Det har långt ifrån varit lätt. Nu sitter jag med manuset till en ny spelfilm på bordet. I nästan ett år har jag jagat produktionskapital på alla de ställen som går. Likväl har jag bara fått ihop hälften av vad som behövs. Vidare, jag måste gå vidare! Jag har inget annat val.