Vilka filmer vi får se i Sverige bestäms av ett avtal mellan filmbranschen och staten, Filmavtalet. Det går ut på att filmbranschen slipper moms på biobiljetten mot att en l0%ig avgift på biljettintäkterna går till Svenska Filminstitutet. Avtalet förnyas med jämna mellanrum. Just nu har alla pengar, som detta avtal fördelar, tagit slut och den svenska filmen befinner sig i ännu en kris.
Sedan ett år tillbaks förhandlas det om ett nytt femårsavtal. I maj skulle detta nya filmavtal äntligen vara klart. Men så blev det inte. Tjafset om pengar fortsatte. Men i torsdags skulle så äntligen alla vi som går och väntar få besked om vi kan göra några nya filmer eller inte. Men för femtioelfte gången i ordningen sköts beslutet på framtiden. Såhär kan det inte bara fortsätta!
Mängder av projekt, som ligger klara för inspelning, har fått läggas på hyllan. Missmod färgar hela filmmiljön, något så aventusiasmerande som denna långbänk är svår att tänka sig. Begåvade filmare ger upp, arbetslösheten bland filmtekniker stiger, förtroendet för svensk film urholkas. All långsiktig planering är omöjliggjord, kontinuiteten i produktionen bruten.
Mina filmande kamrater i Danmark och Norge frågar mig vad tusan vi håller på med i Sverige och jag svarar dem att det 42-åriga, hopplöst föråldrade Filmavtalet är orsaken. Politikernas ointresse för kulturpolitiken förbättrar inte situationen och i själva verket är deras brist på visioner också en konsekvens av detta konserverande avtal.
En gång i tiden var Filmavtalet något som apades efter i andra länder, nu är vi ensamma om att ha det kvar. Sedan det tillkom l963 har filmbranschen genomgått en enorm förändring. De stora pengarna flyter nu in på försäljningen av DVD. I var mans hem står strax en hemmabio. Varje kväll kan vi se hundratals filmer på olika tv-kanaler. Och snart kan vi ladda ner de filmer vi vill se på nätet. Biografen är inte längre den självklara plats där vi möter en film. Men Filmavtalet bygger just på att de alltmer folktomma biograferna betalar den 10%iga avgiften, som sedan ska bekosta produktionen av bl.a. ny svensk film. Därmed har tåget gått. Svensk nyproduktion av film kippar efter luft. Filmavtalet är idag underfinansierat med 250 miljoner.
De konsulenter på Svenska Filminstitutet som beslutar om vilken film som ska göras förfogar över knappa 140 miljoner till nyproduktion. (Operan och Dramaten har var för sig större medel till sitt förfogande.) Dessvärre är det dyrt att göra film och även om avtalet tillåter att man delar ut 10 miljoner till en film så gör inte konsulenterna det, eftersom deras pengar då raskt skulle ta slut. Detta har fått till konsekvens att konsulenterna bara portionerar ut småsummor om några miljoner till varje film. Och några miljoner finansierar inte en film, inte ens om man reducerar all teknik till en enkel videokamera. Jakten på produktionsmedel går därför på privat mark och i kommunala korridorer. Tiden och kreativiteten går åt till att försöka sy ihop produktionspaket med i regel 6-10 medproducenter. Vem orkar med det i längden?
De ynka medel som filmavtalet ger disponeras också på ett galet sätt. De filmer, som t.ex. ses av flest människor och alltså redan har en stor publik får i efterhand ett publikrelaterat stöd. Ju större publik, desto mer stödpengar. De små kvalitetsfilmerna blir utan. Tacka fan för att producenterna hellre då satsar på riskfria komedier och massproducerade polisfilmer! Det stöd man kan få i förhand behöver man dessutom inte heller betala tillbaka om man skulle få en stor publik. Alltså, den som gör succé blir extra rik. Är detta verkligen vettigt?
I våra grannländer, Danmark och Norge, har man dubbelt så mycket pengar till filmproduktion. Staten garanterar där filmproduktionen. Man har fattat politiska beslut över blockgränserna om att stödja filmen med statliga medel, därför att kulturpolitik på filmens område är av betydelse för hela landets kulturella liv. Och inte bara det, man har insett att filmer från vår del av världen efterfrågas på en världsmarknad och därtill ger länderna positiv renomé. På var och varannan filmfestival hittar man också filmer från Danmark och Norge. Men sällan från Sverige.
Kulturminister Pagrotsky säjer i en intervju att han inte hinner gå på bio och se de svenska filmer som produceras. Ser han någon film så blir det på video och då får familjen bestämma,
i regel till förmån för någon underhållningsfilm. I en annan intervju säjer han att kraven på mera pengar till svensk film är ”orealistiska” och att ett statligt engagemang på filmens område är uteslutet i vårt land på grund av ”blockgränserna”.
Varför i hela fridens namn blev denne man Kulturminister? Jämför bara med den engagerade och bildade f.d. kulturministern Bengt Göransson, som sällan missade en ny svensk film på repertoaren, eller för den delen en teaterupppsättning eller en ny roman.
Kulturminister Pagrotsky kanske ansluter sig till en annan tradition inom socialdemokratin, den vars ambitionsnivå finansminister Kjell Olof Feldt en gång formulerade: ”Sverige klarar sig utmärkt väl med en dålig film och dålig television”.
För en tid sedan reste Pagrotsky som handelsminister runt och solade sig i glansen av den svenska popeliten, gissningsvis som en del av marknadsföringen av svensk musik. Varför inte ge svensk film samma chans? Ett statligt ansvar för kulturpolitiken på filmens område är en
nödvändighet om inte den svenska filmen ska försvinna. I annat fall får filmarna förlita sig på alla de andra fina bidrag som står till buds, sjuklön eller förtidspensionering.
Olof Palme gick på bio, vad jag förstår gör inte Göran Persson det. Ge då åtminstone honom som gåva, när hans palats vid Båvens strand står klart, en hemmabioanläggning så han i alla fall i efterskott kan se vad svensk film står för. Då kanske han kan dra slutsatsen att den är värd att räddas för framtiden!
/Stefan Jarl
« Tillbaka
powered by OOiS from [funcform]
Stefan Jarl, född 18 mars 1941, dokumentärfilmare och filmregissör. Stefan Jarl är känd för att göra filmer med ett socialt engagemang. Stefan Jarl
