I år kommer 60 svenska filmer att ha premiär.
Då är väl allting bra då? Nej, fy fan, så enkelt är det inte.
Det pågår förhandlingar om ett nytt filmavtal, en ny filmutredning har lagts på bordet och allt är bara elände. Videobranschen, som tjänar mest pengar idag, har lämnat avtalsförhandlingarna i protest mot att Justitieministern inte jagar tonåringar i hemmen, när dom berikar sina liv genom att ladda ner filmer från nätet. Nu försöker man rädda vad som räddas kan genom att sopa ihop smulorna som blivit över. Dessa rester ska nu utgöra kulturpolitik på filmens område åtskilliga år framöver. Such a mess!
Filmutredningen är, som alla offentliga utredningar i detta land, formellt ett acceptabelt aktstycke. I en utredning kan man ha många fina formuleringar, som sedan när propositionen till Riksdagen skrivs, betyder föga. I den meningen har många tidigare filmutredningar (och jag har läst dom alla) varit aktningsvärda i sina resonemang och analyser men sedan inte tålt kollisionen med verkligheten. Inte minst den senaste, som skrevs av PO Enqvist, där inte mycket av vad som föreslogs kom att genomföras. Den var helt enkelt underfinansierad.
Den nya filmutredningen är ynkligare än alla tidigare. Till varje pris fastslås där att ett Avtal med filmbranschen måste utgöra grunden för kulturpolitiken – inte ett statligt Ansvar för kulturpolitiken på filmens område med tydliga mål. Alltså, ett Avtal där marknadskrafterna uppenbarligen kan komma och gå efter behag. Allt efter nivån på girigheten. Om en sådan satsning är socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartisterna eniga, står det i utredningen. Well, då är detta vår framtid.
Och det är marknadsspråk som gäller. I tidigare filmutredningar talades det om film som ”Kultur”, ja t.o.m. om ”kvalitet”. I senare utredningar reducerades denna målsättning till tal om att avtalet skulle stödja ”värdefull film”. Nu har även detta begrepp försvunnit och målen är istället att ”stödja och stimulera förnyelse och utveckling”, ”utgöra en dynamisk tillväxtbransch” och ”nå en större publik”. Jaha, så ambitiöst då! Nu talas det för all del i en kort passage om att kvalitet ska vara ”ett överordnat begrepp”. Men överordnat vaddå? Gud,
Cinemateket, konsulenterna, Richard Hobert?
Ambitionsnivån avspeglas också på andra sätt. De ekonomiska bidragen från de olika avtalsparterna ska för år 2006 ligga på ”minst samma ekonomiska nivå som 2000 års filmavtal”, heter det. Alltså på samma nivå som för 6 år sedan! Om nu avtalet från år 2000 var underfinansierat så är det ju det nya med andra ord ekonomiskt urholkat redan från start! Trots flera nya tillkommande avtalsparter! Där, käre läsare, har Du ett mått på Kulturministerns intresse för kulturpolitik på filmens område.
Och då ska Du veta att det bara på videoförsäljningen i detta land omsätts över 3 miljarder.
Hade, i stället för ett avtal, Staten tagit sitt ansvar och t.ex. lagt beslag på 10 ynka procent av denna summa och överfört till Filmen så hade detta varit 300 miljoner. I närheten alltå av vad som idag kommer från den tioprocentiga avgiften på biograferna till Svenska Filminstitutet.
Bara på videomomsen drar statskassan in 600 miljoner. Alltså, jag säjer det igen, hade vi istället för ett avtal mellan marknadens aktörer haft ett statligt ansvar för filmen så kunde man tagit dessa 600 miljoner och förvandlat dem till kulturstöd på filmens område. Men icke: sossar, miljö- och vänsterpartister är eniga om ett marknadsavtal. Då slipper man ta ställning till frågan om Filmen som en del av kulturen, som en konstart värd att stödja.
Vad ska vi kalla detta? Svek är i alla fall ett alldeles för svagt ord.
Fuck them, fuck them all.
« Tillbaka
powered by OOiS from [funcform]
Stefan Jarl, född 18 mars 1941, dokumentärfilmare och filmregissör. Stefan Jarl är känd för att göra filmer med ett socialt engagemang. Stefan Jarl
