"Sedan en tid tillbaka förnekas alla former av kvalitet. Alla "skillnader".
DÅ INTE DETTA LYCKAS - KOMMER MAN ATT BÖRJA MÖRDA KONSTNÄRERNA."
Ur Stig Larssons
Natta de minaDessvärre måste vi tala allvar igen. Vet du, käre läsare, varför svensk film ser ut som den gör? Jag vet varför den ser ut som den gör. Och jag tänker tala om det. Jag återkommer till det längre fram.
Jag sitter och bläddrar i några amerikanska branschtidningar och ser att den genomsnittliga amerikanska produktionsbudgeten per film nu stigit till 60 miljoner dollar, det vill säga 450 miljoner kronor. Dessutom lägger man ytterligare hälften så stor summa på marknadsföring. Exploateringstempot stiger hela tiden, nu är det intäkterna de sju första dagarna som är avgörande för hur mycket en film spelar in. Spielberg konstaterar uppgivet: "It's like there is an uper class, a poverty class and no middle class. We are squeezing out the Hollywood middle class, allowing only the 70 million dollar plus films or the 10 million dollar minus films."
Men fortfarande är filmbranschen den industrigren där man snabbast kan få tillbaks sina satsade pengar. Annonserna för Independece day förkunnar skrytsamt att den nu spelat in 500 miljoner dollar. Omräknat till svenska förhållanden innebär det att en enda films intäkter motsvarar det statliga filmstödet under fyrtio år! Det mina vänner, kallar jag pengar.
Är det detta vi försöker tävla mot?
Anledningen till att det ser ut som det gör i film-Sverige är att det finns ett Avtal som styr hur svenska film skall se ut. I Norge finns inget sådant avtal och inte heller i Danmark. Där har man en lag som säger att film är kultur och ska så betraktas. För de statliga pengar som betalas ut där görs helt enkelt bra film. För så står det skrivet.
Precis som min kamrat Stig Larsson hävdar så vet vi alla utomordentligt väl vad som är en bra film. Bra film är bra för att det är en bra film. Så enkelt är det.
I Sverige däremot har vi ett Avtal och ingen Lag. Detta Avtal talar inte om kultur utan om att den kommersiella filmbranschen skall ges möjligheter att överleva. En förfärlig massa skattepengar slussas in i denna bransch men trots detta stöd i hundramiljonersklassen går den svenska filmindustrin på kryckor. Varför? Därför att Avtalet konserverar något gammalt och ruttet som för länge sedan borde städats undan eller fått självdö.
Så enkelt är det alltså. I våra grannländer gör man bra film medan vi med hjälp av våra skattepengar stödjer en sjunkande bransch.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Riv upp Avtalet! Det finns en enastående möjlighet nu när filmavtalet skall sägas upp. Inför det nya seklet skall vi få en ny filmpolitik och denna måste ges en ny grund att stå på. Släng det gamla lapptäcket i sopnedkastet. Börja om från början. Inga fler "stolpskott", tack. Satsa på kvalitet!
Annars kommer dom att "börja mörda konstnärerna".
2/97 FILM &TV
« Tillbaka
powered by OOiS from [funcform]
Stefan Jarl, född 18 mars 1941, dokumentärfilmare och filmregissör. Stefan Jarl är känd för att göra filmer med ett socialt engagemang. Stefan Jarl
