Jag befinner mig på Hovs hallar, klassisk filmmark där en gång Ingmar Bergman spelade in
Sjunde inseglet och Jan Troell
Ingenjör Andrées luftfärd. Under Båstad filmfestival, som jag är konstnärlig ledare för, anordnar vi en utflykt dit för gästande regissörer. Efter bad och picknick i denna dramatiska natur kommer vi tillbaks till den enorma grusplanen som utgör parkeringsplats för fordon från Europas alla hörn och naturligtvis för semestrande svenska barnfamiljer med sina badmadrasser, cyklopögon och simfötter. Brunbrända glasskonsumenter med badhanddukar kryssar mellan tyskarnas husbilar ner mot havet där bergsklättrare klänger utefter de lodräta klippväggarna. Skränande tonåringar jagar varandra mellan matkorgarna ner mot dykarklipporna.
Allt detta, tänker jag och blir en stund frånvarande, allt detta fungerar i kraft av en enorm förträngningsapparat: allt detta kan vi ägna oss åt på den fattiga världens bekostnad, den värld som hungrar, som törstar, som ingen ekonomi har, som inte kan stava till välfärd, trygghet eller pensionsavtal - människor som just i denna stund dör av hunger, brist på mediciner eller i sviterna efter krig och missväxt.
Alla dessa människor, på väg från och till denna parkeringsplats, det är Publiken, min och andra konstnärers publik. Det är denna publik som ser på TV och går på bio. Denna Publik har för länge sedan »zappat« iväg från den grundläggande lögnen, förnekandet av den fattiga världen. Ingen av dessa människor vill höra talas om detta faktum. Och det har de också all rätt att slippa, i alla fall denna badsöndag. Men det är till denna Publik vi vänder oss. Hur gör vi då?
Ska den smekas eller hänföras? Hur mycket och i vilken grad vill dessa människor veta hur det egentligen förhåller sig? Ska man skoja sig fram till allvaret? Hur skärper man blicken? Är det möjligt att över huvud taget göra det?
De som arbetar på TV strävar efter största möjliga tittarsiffror. Besked om producenterna lyckats eller inte levereras varje vecka till pressen, som tjänstvilligt publicerar TV:s idiotiska tio-i-topplistor.
Det paradoxala är att samtidigt arbetar massmediafilosoferna febrilt på att mångfaldiga valmöjligheten för den enskilde, massmediapolitikerna satsar miljarder på en utveckling som ska förse oss med ett oändligt antal TV- och radiokanaler. Största möjliga valfrihet, helst av allt interaktivt så att man kan bli sin egen producent och efter eget huvud komponera ihop filmer eller program med lyckligt slut och »Loket« i huvudrollerna. Då kan man tala till sig själv, spegla sig själv och slippa det som all konst faktiskt handlar om: kommunikation om den värld vi lever i.
Så ser de två motsatta bilderna ut, typisk för samhällen av vår typ där Marknaden pantsatt Förståndet.
Rädslan att inte vara bred, tilltala alla smaker, grasserar som en sjukdom i tiden. Skräcken för att bli stämplad som »smal « gäller såväl filmbransch som TV, både Public Service och de kommersiella kanalerna. Allt som inte är thrillers eller action brottas med svårigheter. Kulturprogrammen i radio försvinner, musiken i P2 krymper, radioteatern skärs ned, ja, allt sådant jag själv är intresserad av är på väg ut.
Kvalitetsbegreppet håller på att förändras. Det som är bra är det som påminner om allt annat, om det man redan sett, om det som redan gjorts. Det obekväma och det som uppfattas som »svårt« hänvisas till omöjliga sändningstider. De dokumentärer jag vill se sänds mitt i natten. Ta till exempel en film av Eric M Nilsson, den sänds som regel 23.10 eller än värre 23.30. Det finns statistik på att svenska folket sover då. Så också jag.
När Bo Widerberg satte upp
En handelsresandes död på TV satt jag på bussen morgonen därefter och hörde hur hela bussen livligt diskuterade pjäsen. Det är tjugo år sedan. Hur ofta händer det idag? Går jag på bio idag och vill diskutera filmen med någon annan har i regel ingen sett den. Man väntar och ser om filmen kommer i TV istället. Den gemensamma kulturen har raderats ut.
Jag kommer att tänka på vad den gamle biografmaskinisten i samhället inte långt härifrån sa i tidningen efter att ha kört film i femtio år på samma biograf: »TV-samhället är bekvämlighetens triumf. Tyvärr satsar dagens breda publikfilmer mest på specialeffekter och glömmer att berätta en bra historia. Jag vill ha filmer som berör.«
Den amerikanska filmen dominerar biograferna till 85 procent. De bästa filmerna jag sett under nittiotalet har distribuerats av Triangelfilm eller Folkets Bio, filmer som verkligen haft något att säga och dessutom varit gjorda med hjärtat. Tillsammans svarar dessa distributörer för en ynka procent av biobesöken. Det som idag är gemensamt är den kommersiella kulturen…
Någon knuffar till mig i sidan. »Vad står du här och drömmer om?« Jag vaknar till och tittar på nytt ut över parkeringsplatsen i Hovs hallar. Jag tänkte på publiken, säger jag. Hur når man den? Världen är där ute och pockar på att bli skildrad. Men rädslan för att tala allvar har urholkat själen, muttrar jag och släntrar upp mot bussen igen.
ORDFRONT MAGASIN 10/99
« Tillbaka
powered by OOiS from [funcform]
Stefan Jarl, född 18 mars 1941, dokumentärfilmare och filmregissör. Stefan Jarl är känd för att göra filmer med ett socialt engagemang. Stefan Jarl
