Man är trött. Man släpar sig ur sängen. Regnet öser ner, solen har för länge sedan lämnat landet.
Man sätter på kaffe. Man masar sig efter tidningen. Och blir genast klarvaken! Kulturdelen av DN låter meddela att Svenska Filminstitutets pengar är slut. Inte bara i år. Utan nästa. Och nästa. Det är den stryktålige och när det gäller obehagliga besked ständigt anlitade stackars vice vd:n Peter Hald som fått uppdraget att berätta att det till och med år 2004 kommer att vara ont om pengar. Framtiden är intecknad.
Detta måste väl ändå vara någon missuppfattning? Ett tryckfel? Jag slår upp min andra tidning. Samma besked där. SF:s chefsproducent, Kerstin Bonnier, konstaterar att bolagets två planerade filmer nu inte kommer att bli av. Producentföreningens ordförande Börje Hansson kräver Ett Nytt Filmavtal som enda lösning.
Vad i hela fridens namn är detta? Vi har ju för tusan nyss fått ett nytt filmavtal!
Övergångsbestämmelserna från det gamla har knappast hunnit klinga av. Vi fick 100 nya miljoner av utbildningsministern och allt är borta. Slut. Finito.
Ridå!
I en tredje tidning läser jag dagen efter att alla pengar går till efterhandsstödet. Detta erbarmliga stöd, som skulle neutraliseras i det nya avtalet, har istället kört hela kalaset i diket. Andra stödformer har reducerats till i stort sett noll. Jag kan det här avtalet. Det finns ett regelverk som styr utbetalningarna. Det finns procentsatser, det finns tak. Denna prekära situation hade aldrig behövt uppstå.
Vi fick en ny ledning med det nya filmavtalet. En ny vd och en ny styrelse. Var håller denna vd, Åse Kleveland, hus i denna katastrof? Jag sätter mig vid telefonen och ringer runt. Ingen vet något. Ingen har hört något.
- Åse Kleveland - hon är väl i Norge? Jag såg henne i TV som kommentator vid norska valet.
På bokmässan i Göteborg träffar jag filmaren och författaren Carl Henrik Svenstedt, fortfarande lika entusiastisk inför filmmediet. Han berättar att Flaherety-seminariet, ett turnerande seminarium för dokumentärfilmens speciella problematik, efter många års diskuterande nu äntligen, med Carl Henriks hjälp, kommer att förläggas till Skandinavien. Han har tillskrivit de nordiska filminstituten som svarat med stort intresse. Med ett undantag: Svenska Filminstitutet. Han har trots påstötningar inte fått sin förfrågan besvarad på fyra månader. Skandalöst! Jag berättar för honom att jag i ett brev ställt några frågor till den verkställande direktören angående ekonomiskt stöd till DVD-produktion och behandlats på samma sätt. Trots skriftliga påminnelse har inte heller jag på fyra månader fått svar på mitt brev.
OK. Detta är småsaker. Men likväl symptom på samma sjuka: Svenska Filminstitutet förefaller driva omkring utan roder.
Med post får jag en inbjudan till en invigning av en ny biograf i Stockholm. Där får jag plötsligt syn på Åse Klevelands namn. Vd ska klippa band på invigningen. Det var väl för djävulen inte ett nytt kungahus vi skulle ha.
Alltså, vi tar det igen.
Pengarna slut.
Vd klipper band.
Och styrelsen - vad fan sysslar den med?
FILM & TV #3.2001
« Tillbaka
powered by OOiS from [funcform]
Stefan Jarl, född 18 mars 1941, dokumentärfilmare och filmregissör. Stefan Jarl är känd för att göra filmer med ett socialt engagemang. Stefan Jarl
