”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

11. Konsten kan förändra verkligheten – Eller?

I samband med att professor Jan Anders Diesen pensionerades från Lillehammers Universitet i Norge sände jag honom en essä med titeln ”Konsten kan förändra verkligheten. Eller?” Professor Diesen använde kontinuerligt mina filmer i sina föreläsningar.

En liten Essä till seminarie-firandet av professor Jan Anders Diesen vid Lillehammer Universitet, i Norge.

Under hela min konstnärliga verksamhet har jag haft uppfattningen att konsten kan förändra verkligheten. Så många filmer, så många böcker, så många pjäser har påverkat mitt liv, berikat mig, fått mig att ändra uppfattning och agera. Jag vet inte hur mitt liv sett ut om jag inte hade hört den magiska uppsättningen av Eugene O´Neills ”Lång dags färd mot natt” i regi av Bengt Ekerot, i radio 1958. Då var jag 17 år. Eller för den delen läsningen av August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” i samma ålder. Dessa verk förändrade mitt liv. Jag drog såsmåningom slutsatsen att det också var konstens uppgift.

Har då mina egna filmer bidragit till att förändra verkligheten? Låt mig ta 2 exempel, ”Naturens hämnd” och ”Underkastelsen”.

1983 hade min film ”Naturens hämnd” premiär, en film som utgick från människans förhållande till naturen och den filosofiska uppfattningen att Människan är Naturens Herre. Filmen skildrade hur vi inom jordbruket tagit hjälp av olika ogräsmedel. pesticider och fungicider för att kontrollera och utrota allt sådant som kan hota skördarna, skördarna som i sig är en produkt av en enorm mängd gödningsmedel som vräktes ut på våra åkermarker.

Bonden alltid har i alla tider gödslat sina marker. 1918 tilldelades Fritz Haber Nobelpriset för sin uppfinning som möjliggjorde framställningen av konstgödsel – en gammal dröm om att kunna utrota massvälten i världen. Man skulle få enorma skördar utlovades det. Ja, nu skulle man t.o.m ” kunna odla i asfalt” om så var nödvändigt… Under senare hälften av 1900-talet har den traditionella bondgården, i ett alltmer marknadsstyrt system, upphört att existera och därmed tillgången till bl.a. naturligt gödsel. Konstgödseln blev en makalös succé, bättre skördar, industrialisering av jordbruket, lättare arbete och pengar på banken. De negativa effekterna hade man sämre koll på. Allra minst effekterna på lång sikt.

Vi vet nu att överskottet av det tillförda konstgödslet, som inte växterna tar upp, spolas ner i bäckar och åar av nederbörden, tillsammans med eventuella bekämpningsmedelrester. Till slut hamnar en del i sjöar och hav. Östersjön får motta enorma mängder av denna kemiska cocktail från Polen, Tyskland, Danmark, Finland, Ryssland och Sverige, vilket som slutprodukt resulterat i en enorm algblomning, inte bara i södra delen av Östersjön utan ända upp i Kalix- och Luleå-trakterna. ”Låt inte barnen bada i det algrika vattnet och håll hundarna borta från att dricka det”, säjer den upphetsade reportern i tv-rutan. På de vita plastsäckarna med konstgödsel står den varnande texten: ”skadliga långtidseffekter på vattenlevande organismer”. Decennier av konstgödning har förstört förutsättningarna för mikroorganismernas liv i jorden på åkrarna. Daggmasken dör. Den livlösa jorden packas samman och vittrar sönder då inget liv håller den samman. Allt kraftigare regn och hårda vindar får jorden att ”vandra” iväg, i värsta fall att förvandlas till drivor av ”ökensand”.

Det var denna utveckling jag ville varna för med min film. När filmen hade premiär tog jag kontakt med den dåvarande jordbruksministern Svante Lundqvist och hans departement och ordnade en visning på en biograf i Stockholm. Ministern kom och med honom en skara medarbetare. Jag väntade med spänning på att få höra deras reaktion på filmens budskap. ”Det var ju en väldigt negativ skildring det här, usch”, sa Ministern och gick. Snopen stod jag kvar och tittade efter honom och hans sällskap när de försvann. Min förväntan var förstås att han skulle säja: ”Det här måste vi se över och se vad man kan göra åt saken”.

Var då allt arbete förgäves? Tack och lov fick filmen en mycket stor publik, inte minst vid sidan om biografvisningarna, det var valår och diskussionerna om vad vi gör med och mot vår Natur gick höga. Och med åren ändrade man visserligen på vissa föreskrifter och rekommendationer för användningen av såväl gödsling som bekämpningsmedel. Men det var i princip allt som hände.

Men hur ser det då ut idag? Värre än nånsin, betydligt värre än vad jag kunde föreställa mig då jag gjorde filmen. Det har gått 35 år sedan premiären. Skadeverkningarna av övergödningen är monstruösa. Östersjön har i dag de största uppmätta döda bottnarna av alla hav. Den försämrade vattenkvaliteten har kraftigt minskat tillgången till fisk och större fisk som torsk är nu en sällsynthet. En död jord på åkrarna kräver allt större och större givor gödning. Jorden påminner allt mer om, ja, just det, asfalt.

Min förhoppning, att med filmen som vapen, kunna påverka och förändra politiken gick om intet. Utan filmen kanske situationen varit än sämre men min avsikt var att uppnå något radikalt annorlunda. Konsten förmådde uppenbarligen inte förändra villkoren. Marknadskrafterna tog hem spelet.

2010 hade min film ”Underkastelsen” premiär. Filmen tar vid där ”Naturens Hämnd” lämnade publiken. Den handlar om de hundratusen kemikalier vi dagligen använder i vår strävan efter att leva ett så bekvämt och samtidigt effektivt liv som möjligt. Det är ofantliga mängder vi använder i vår vardag, från morgon till kväll, från vaggan till graven. Ta bara alla tillsatser i våra livsmedel, 7 kg per person, som vi bär hem i våra 850 miljoner plastpåsar varje år i Sverige.

Den viktigaste delen av filmen handlar om effekterna av när kemikalierna blandas med varandra i en cocktail, farlig för människans hälsa. Plastmjukgörare, flamskyddsmedel, bekämpningsmedelsrester och hormonstörande ämnen är ingredienser i denna cocktail. Forskarna vet i dag t.ex. att våra fortplantningsorgan påverkas, spermiernas hälsa och den ökande svårigheten att bli med barn är ett resultat av denna kemikaliecocktail. Många forskare misstänker också att diagnoser som ADHD och andra psykiska besvär och mentala störningar kan vara resultat av dessa kemikalier. För första gången finns nu forskning som visar att vår intelligens kan ha påverkats, kort uttryckt, att vi ”blivit dummare”…

Filmen tar upp en effekt av vår kemikalieanvändning, som jag förstår som den värsta av alla, användningen av PFAS, polyfluorerade alkylsubstanser. Det är 3000 sorters kemikalier som används överallt från impregneringsmedel i kläder, i möbler, i byggnadsmaterial, i smink, i rengöringsmedel, skyddspapper, ja, det är lättare att räkna upp det som PFAS inte används i. Dessa kemikalier är extremt svåra att bryta ned, existerar i princip i all evighet och är konstaterat cancerframkallande. I filmen frågar jag den kanadensiske professorn om var i naturen de finns och han svarar: ”Överallt. Runt hela jordklotet!”

Vi dricker i vår civilisation samma vatten som en gång Jesus drack, vattnet är evigt. I våra nordiska länder har vi gott om fint och bra vatten. Men vi dricker inte längre samma vatten som Jesus. Vi dricker vatten som kan innehålla PFAS. Om PFAS finns runt hela vår glob så betyder det också att det finns i allt vatten. I Sverige har detta problem undersökts i samband med några smärre katastrofer. PFAS finns nämligen i brandskum som i samband med brandövningar hamnat i hög koncentration i vattendrag och sjöar, sjöar som befolkningen tagit sitt vatten från. Några kommuner i södra Sverige har låtit undersöka mängden av PFAS i deras dricksvatten och dessa mätningar har visat att uppskattningsvis 3 miljoner medborgare eventuellt dricker vatten kontaminerat av PFAS. Vad hälsoeffekterna av detta innebär har i dag ingen kunskap om.

Vad händer t.ex. med fisken i dessa vatten, fisken som redan får i sig såväl medicinrester som p-piller som väller ut från våra reningsverk ner i sjöarna? I Vänern, Sveriges största sjö, är fisken Sik, en laxfisk, förbjuden att fiska och äta p gr a att den innehåller dioxin, en industrikemikalie med stort användningsområde på 60-talet. Vad fisken innehåller av PFAS finns det däremot inga som helst undersökningar av. Forskarna och politikerna blundar. Varför? Ja, vad skulle hända om fisken i våra sjöar och hav befanns farlig att äta p gr a PFAS? Katastrof naturligtvis, för människorna. Och marknadskrafterna.

”Underkastelsen” kallades av FN:s miljöorganisation för ”Århundradets viktigaste film” men mycket lite har hänt. Varför bryr sig inte politikerna om de resultat forskarna presenterar?

Mina filmer är propagandafilmer för en annan möjlig värld. Kan Konsten verkligen förändra världen?

Om Naturens hämnd visar vad vi gör mot Naturen så visar Underkastelsen vad kemikalierna gör mot oss själva. Och det i en dimension där kemikaliernas effekter utgör ett hot mot själva grunden för våra liv. Varför blundar politikerna? Varför vinner ständigt marknadskrafterna? Varför stoppas inte tåget som rullar vidare mot katastrofen?

Vad gör jag som konstnär? Fortsätter, naturligtvis. Mig ges inga andra val. Droppen urholkar till sist stenen, så måste jag tänka. Annars har våra barn ingen framtid.

Eller som Woody Guthrie en gång konstaterade: ”It takes a worried man to sing a worried song. I am worried now, but I won’t be worried long”.