”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

7. Jag har glömt en viktig sak…

Jag är i Båstad och som alltid är kameran med. ”Non unu die sine picture”. Inte en dag utan en bild. Tanken är att jag ska ta en bild till min nya film, ”Aftonland”. Det är värmebölja, sommarens första. Det intensiva, platta solljuset är inte vad jag vill ha för min bild. Inte ett moln på himlen. Nånting ska jag väl kunna hitta på att ta, även om det inte blir den tänkta bilden. Det får bli solnedgången, som så många gånger förr… Men inte ens det går, solen försvinner ner i en tjock molnbank över havet.

Jag sätter mig på en restaurang och beställer en gin och tonic. Restaurangen är fullsatt i den ljumma kvällen, också ute på verandan där jag hittat en stol. Barnen leker på grässlänten nedanför, på stranden spelar man badminton över ett trasigt nät. En segelbåt lämnar hamnen. Det är första semesterveckan. Jag beställer rödtunga från menyn, som visar sig utmärkt med vit och grön sparris. Ingen bild blir tagen. Jag går hem.

Plötsligt vaknar jag. Klockan är halv två. Jag har ju glömt kameran som jag ställde ifrån mig under bordet i sin väska! Jag får panik. 2.300 bilder i kamerans minne, borta! Herregud, vad ska jag göra? Snabbt på med kläderna. Jag kastar mig nerför trappan samtidigt som jag kränger på mig skjortan. Kameran är förstås stulen! Jag springer genom de tomma gatorna så snabbt jag orkar. Det märkliga är att jag inte ens blir andfådd.

Restaurangen är stängd! Tända lampor därinne men inte en människa syns till…Allt förlorat! Kanske har servitrisen ändå tagit hand om kameran. Helvete! Så minns jag att jag ju satt på verandan. Jag springer runt hörnan, klättrar raskt över räcket, orolig att någon ska se mig och ta mig för en tjuv. Kameran står exakt där jag ställt den, under bordet, intill glasväggen, osynlig till och med för städarna. Puh, vilken tur! Alla dessa bilder tagna under de sista fyra åren! Några ovärderliga. Jag klättrar tillbaks och går hem. Natten är ljus. Koltrastarna har tystnat. Snart ska de sjunga igen i soluppgången. Kameran ställer jag tätt intill sängen, för att kunna stoppa den om den själv skulle komma på att rymma. När jag väl lagt mig kan jag inte somna.

Sent en kväll i Stockholm, många decennier tidigare, när vi lämnat Röda Rummets veranda i Berzelieparken, en grupp ännu unga, osäkra konstnärer, fortfarande högljutt tjattrande om den film vi sett tidigare på kvällen. Klockan är stängningsdags och stadens gator ligger tomma. Så stannar plötsligt en stor amerikanare, en Chrysler, tror jag, framför oss och ut hoppar ett gäng raggare, gapande och skrikande på oss som blir kallade” bögar” och ”idioter”. Någon får ett slag så glasögonen far iväg, en annan försöker starta ett slagsmål och jag ropar: spring! Och det gör jag. Men en raggare följer efter mig. Jag är glad för att jag är vältränad och springer lätt ifrån honom, stannar och ser på avstånd hur bråket så sakta avtar. Vårt gäng lyckas såsmåningom hitta varandra och vi vandrar upp mot söder, hem till någon för att kyla ner vår upphetsning.

Jag kommer att tänka på ett annat tillfälle då jag också glömde viktiga saker, den gången filmrullar på hatthyllan hos rockvaktmästaren på en restaurang i city. Filmrullar med dagens tagningar, på den tiden 16 mm rullar, tre stycken, en halvtimmes utmärkta och svårtagna kvällsscener med några utslagna runt Sergels torg. Också den gången vaknar jag sent på natten, panikslagen och rusar ner på gatan. Inte en käft. Tomt, jag behöver en taxi och springer bort mot torget på Söder. Då kommer en bil. Jag vinkar åt den. Den stannar.

–Fan, kan ni hjälpa mig, jag har glömt en viktig sak på en restaurang, kan ni köra mig dit?
-Hoppa in, säjer föraren. Det är först då jag ser att i bilen sitter fem personer. Raggare. Jag hamnar i baksätet på denna raggarbil där det redan sitter tre raggare. De tittar rakt fram och jag grips av en kraftig skräck, för att inte säja ångest. Den här gången går det inte att springa från platsen. Ingen säjer nått. Jag kommer att bli ihjälslagen, hinner jag tänka.

-Vart skulle du?

-Restaurang Prinsen, säjer jag med darrande röst och tänker att jag haft en jävla tur som inte sagt att jag glömt några filmrullar, att jag är filmare, konstnär, kanske rent av bög!
-Ok, säjer föraren.

Vart kommer han att köra mig? Till vilken skog? Det var inte såhär jag tänkt mig min död. Mitt hjärta slår i tredubbel takt. Ingen i bilen säjer nått. Mina sista minuter i livet. Jag vågar inte ens titta åt sidan mot de tre andra i sätet, stirrar rakt fram. Tiden har upphört. Mina hjärtslag är allt jag förnimmer.

-Här, va?

Föraren har stannat utanför restaurangen.

-Ska vi köra dig tillbaks? Hör jag chauffören fråga.

-Nej, det behövs inte, tack så in i helvete mycket för att ni körde mig, mumlar jag fram, torr i munnen.
-Jo, men det kan vi göra, säjer chauffören.

Rockvaktmästaren är kvar, han har lagt undan rullarna åt mig. Jag tar dem. Och blir körd hem. Alla raggare vill inte slå ihjäl konstnärer…

Såhär kan jag inte hålla på, tänker jag när jag försöker somna. Jag måste hitta ett vanligt jobb.

Många år senare är jag på väg till Arne Sucksdorffs begravning med tåg. Jag har flyttat från Stockholm och bor på landet, 35 mil från stan. I väskan har jag packat ner en vit skjorta och en kavaj till begravningen. Och arbetskopian till en kortfilm som jag ska lämna in på filmlabbet efter begravningen. Jag är sorgsen, Sucksdorff har i alla år varit min förebild och mentor. Bortsett från hans år i Brasilien, då vi hela tiden hade brevkontakt, har jag träffat honom mer eller mindre regelbundet. Det var inte så mycket att vi talade om film eller diskuterade konst, det var mer att jag såg och hörde hans förhållande till naturen, hans kunskap, hans hållning i filosofiska spörsmål, hans bildning, hans ständiga berättande, jag lyssnade och lärde. ”Det finns ingen annan i Stockholm som mitt i natten vågar gå genom Humlegården mer än jag.” ”Jag säger du både till Drottningen och Kungen, jag kan tala med alla, jag gör ingen skillnad på hög eller låg.” Osv. Nu var han borta. Sista gången jag besökte honom på ålderdomshemmet hade han lagt ut alla sina foton från Brasilien i storformat på golvet. I korridoren. ”Såhär ska min utställning se ut. Jag har fått Sony att rädda negativen. Visst ser det bra ut?! Du får skaffa en utställningslokal åt mig!”

Nå, det blev ingen utställning, över julhelgen hamnade Arne i koma och återhämtade sig aldrig. Kort därefter dog han. Minnen från alla möten rusar genom mitt huvud när jag sitter på tåget. Väl framme stiger jag av tåget. Och ser tåget lämna stationen. Dessvärre med min väska och min arbetskopia ombord. Nej, inte nu igen! Ett års arbete åt helvete!

Vid informationsdisken får jag till sist klart för mig att tåget går till Arlanda, för att sedan vända och komma tillbaks till stationen. Har någon hunnit ta min väska? Visst, kläderna kanske det finns ett värde i men en rulle film? Värdelös för alla utom mig! Jag vet inte allt jag hinner tänka under det att jag nervöst vandrar fram och tillbaka på stationen, in och ut på perrongerna, kommer aldrig tåget tillbaks nån gång?

Jag får en konduktör att ringa till lokföraren. Men han har inga besked att ge. Begravningen kommer jag att missa. Filmrullen är förstås viktigare. Till slut kommer tåget in på stationen, jag har aldrig sett ett tåg rulla så långsamt… Äntligen. På hyllan ovanför min plats ligger väska kvar. Orörd. Filmrullen med arbetskopian också. In på toaletten, på med begravningskläderna, taxi till kyrkan. I tid. Av begravningen minns jag ingenting. Men jag har programmet kvar.