”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

2. Grundlig research

Efter ”Dom kallar oss mods” och dess framgång hamnade jag i ett egendomligt vakum, i en kris helt enkelt. Var det verkligen film jag ville hålla på med? Kritik och negativa omdömen går att klara av. Men framgång, hur gör man då? Jag kände mig inte hemma i den filmbransch jag hamnat i, konservativ, hierarktiskt uppbygd som den var, elitistisk och marknadsstyrd. Vad skulle jag göra där?

”Dom kallar oss mods” var det ingen distributör eller biografägare som ville ha. Harry Schein lät då inbjuda alla distributörer till en visning och bara en enda distributör var intresserad, en porrfilmsdistributör. Filmen stoppades av censuren men frikändes sen för visning. Då sa porrfilmsdistributören: ”Nu får vi hoppas att filmen får riktigt dåliga recensioner så det kommer publik!” Det var hans filosofi. I den branschen hörde inte jag hemma eller ville vara en del av.

Jag engagerade mig fackligt för att motverka filmarbetarnas exploatering, drog stenciler på FilmCentrum som var inne i ett uppbyggnadsskede, skrev i vår filmtidning, medverkade i olika kollektivfilmer och startade med Ulf Berggren Folkets Bio. Då tyckte jag att vi hade skapat en gedigen plattform där jag kunde känna mig hemma. Det tog 5, 6 år av ideelt, oavlönat arbete. Jag försörjde mig under tiden som produktionsledare åt andra regissörer. Först när plattformen fanns där kände jag att det var dags att göra film igen.

Parallellt umgicks jag med kamraterna från ”Dom kallar oss mods” mådde inte särskilt bra, knarket hade erövrat gatorna, samhället producerade sina utslagna. När Bo Widerberg sökte en narkoman från gatan ringde han mig och jag fixade så att just en av kamraterna fick jobbet. Han gjorde riktigt bra ifrån sig i Bos film ”Mannen på taket”.

Jag såg vad som hände, jag hängde på ungdomsgårdarna, på fiken för alkisar och narkomaner, jag hade lärt känna många från gatan. Men varför såg ingen att liemannen hade gjort entré? Folk dog som flugor, ingen reagerade. Detta måste dokumenteras, tänkte jag. När vi på Folkets Bio körde Per Oscarsons ”Ebon Lundin” träffade jag för första gången Pelle Källberg, filmens fotograf. Vi kom att arbeta tillsammans på Bo Widerbergs ”Mannen på taket”, Pelle som b-fotograf som såsmåningom fick ta över som chefsfotograf. Jag frågade honom om han ville vara fotograf på den film jag ville göra. Jag hade först frågat Janne Lindqvist men han drev ett eget projekt. Kentas morsa åkte fast för att ha mördat sin gubbe, Kenta ringde mig och så var vi i gång. Men vi hade inga pengar. Av Stefan Hencz fick vi låna utrustning och de pengar jag hade gick till råfilm. Pelle hade andra jobb i reklamfilmsbranchen då och då och jag fick vänta ut de dagar han var ledig. Det var en tuff tid. Men någon av de reklambolag Pelle arbetade åt, lät Pelle ta hand om överbliven råfilm som vi i vår tur kunde använda. Till slut var vi uppe i 6 olika råfilmssorter, det var väl tekniskt det sämsta man kunde tänka sig men vad skulle vi göra? Vi hade inga pengar. Filmen måste ju bli av. Vi bodde praktiskt taget på gatan. Och på krogen, det blev en hel del sprit.

Flera nätter i rad hade vi filmat hemlösa, mest alkoholister. Nätterna var kalla men ovanpå ett galler som släppte ut varm luft från tunnelbanan hade ett gäng hittat sina övernattningsplatser. Flera var finnar. Rödsprit inget undantag. Det var helt enkelt en förfärlig misär, som inte var lätt att stå ut med. Det var inte lätt att filma, vi ville ju ha de bästa av bilder. En sen kväll när vi ställt in vår utrustning på kontoret och vi lämnat krogen försvann Pelle. Jag vet inte vart han tog vägen, jag kom i alla fall hem. Nästa morgon svarade han inte på telefon. Vart tog Pelle vägen? På eftermiddagen dök han upp, inte alltför pigg. Vad hade hänt? Jo, han hade sökt upp de utslagna fyllona på varmluftsgallret och lagt sig där, mitt bland dom. Efter några timmar hade han vaknat av att det stank av piss och spyor, och vacklade hem. Aldrig, förr eller senare, har väl research för en dokumentärfilm genomförts så grundligt av en fotograf. Jag behöver inte tillägga, tror jag, att bilderna blev bra. Mycket bra till och med i den film som kom att heta ”Ett anständigt liv”. Den tog 4 år att göra.

När någon av ens nära vänner dör, så dör något av en själv, något man hade gemensamt med bara den personen, upplevelser, minnen, tankar, känslor, ett språk.

Det här skrev jag som nekrolog till tidningarna när Pelle avled på Södersjukhuset till följd av en kraftig hjärtattack, våren 2014.

Per ”Pelle” Källberg var en av landets bästa filmfotografer och arbetade på ett 70-tal svenska filmer, för bio såväl som för tv. Han fick flera priser för sitt foto, bl a Guldbagge för ”Agnes Cecilia” (1991) och var nominerad till Guldbagge på ”Jag är din krigare (1997), ”Stockholm Östra” (2011).Pelle var redan som ung stillbildsfotograf, gick Christer Strömholms fotoskola. De första filmbilder jag såg av Pelle var under kampen för almarna i Kungsträdgården, maj 1971. Men det var först när Pelle var filmfotograf på Per Oscarssons långfilm ”Ebon Lundin” som vi träffades. Filmen saknade distribution men på Folkets Bio tog vi hand om den för premiär 1973. När den ordinarie filmfotografen försvann från Bo Widerbergs ”Mannen på taket” (1976) fick Pelle ta över fotot. Nu är det din tur, sa Bo Widerberg … Jag har Pelle att tacka för fotot på nästan alla mina filmer.

Det gick inte många dagar mellan våra långa telefonsamtal, ofta handlade de om hur vi skulle komma åt de rätta bilderna, att synliggöra det osynliga. Pelle och jag delade inte bara intresset för människor och samhälle utan också för naturen. Övernattningar i sovsäck, i skogen, under bar himmel, i kojor, i kåtor blev rutin. Vi besökte museer för att med hjälp av de konstnärer vi beundrade, Rembrandt, Zorn, Caravaggio, studera hur de arbetade med ljuset, färgerna, kompositionen. När dokumentärfilmen utgick från reportaget, vände vi på steken och utgick från bilden, uttrycket i bilden var det centrala. Pelles seende var avgörande, han hade ett enastående tålamod att vänta på det rätta ljuset. Kombinationen av att vara en empatisk lyssnare och känslig yrkesman gjorde honom unik.

Det är få vägar i Sverige vi inte rest runt på, i jakten på den rätta bilden. Vi hade läst att Picasso gjorde minst ett verk om dagen. Vi kallade vår arbetsmetod ”Picasso-principen”, vi tvingade oss själva att ta minst en bild om dagen även om vi många gånger inte visste vad den skulle användas till … Vi lärde oss att se och gestalta tillsammans. Utan Pelles öppenhet och makalösa envishet hade det aldrig gått. Man kan alltid se vilka filmer Pelle plåtat, som en av hans vänner sa. Pelle behärskade allt.

Med tiden fick Pelle problem med sina ben och hamnade till sist i rullstol, den sista av mina filmer han var med på var ”Underkastelsen” (2010). Han längtade ständigt efter nya jobb. Sent i lördags kväll ringde Pelle, han hade ont, borde han inte råka upp till Akuten? Jag gör det på måndag, sa Pelle. Några timmar senare kom ambulansen och hämtade honom, hjärtat hade stannat.

Pelle var inte bara en av landets absolut bästa fotografer, han var också en mycket uppskattad och omtyckt teammedlem på de filmer han arbetade med, de bakom kameran var lika viktiga för honom som de framför, han var generös med sin vänskap. Många är de historier han kunde berätta i väntan på nästa tagning om olika dråpliga situationer som uppstått under inspelningarna. Vi har förlorat en utomordentlig yrkesman, en varm kamrat och hans tre barn, Mia, Loa och Elias, en far.

Per Källberg skulle om några veckor fyllt 67. Nu tillhör han den svenska filmhistorien. Snödropparna har arbetat sig upp i snöblasket på gräsmattan utanför mitt fönster, det hann Pelle inte se i år. Det är kanske det sorgligaste av allt.

Stefan Jarl