”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ’heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

Filmutredeningen

De tidigare Filmutredningarna har jag läst, allihop. Jag tror det är sex stycken. Nu har jag läst den nya,  ”Framtidens filmpolitik”. Den är seriös, noggrann, mångordig och ja, jag vet inte. Handlar den om film?

I genomsnitt ser en svensk 90 filmer om året. 3% ser dessa filmer på biograf. Resten, 97%, laddar ner film från Molnet eller ser film på annat sätt.. Fyra gånger fler ser film illegalt, än går på bio.

Varför ser folk då film?

93% vill ”få underhållning”, 81% för att ”slappna av” och 74% för att ”tänka på något annat”. Vad för slags film som filmarna vill göra har ingen frågat om. Hur många filmare finns det som vill göra ”underhållning”, som kan få folk att ”slappna av” och ”tänka på annat”? Är det i första hand filmer som kan tillfredställa den här publiken, som Filmutredningen handlar om?

Filmarna, upphovsmännen, har ö h t aldrig varit representerade som part i ledningen för det Filminstitut, som antas svara för den nationella filmpolitikens utformning. Redan 1974 krävde vi filmare att få en plats i styrelsen för institutets ledning. Därav blev intet.

Det nya i Filmutredningen är förslaget om att det gamla Filmavtalet läggs till handlingarna och Staten övertar ansvaret för landets filmkulturella verksamhet. Så långt är allt bra. Det bör innebära en större finansiell stabilitet. Utredningen utlovar därtill ”ett större inflytande från kreatörerna”. Nå, vi får väl se vad det står för…

78% av de filmer som produceras i Sverige är ”olönsamma” enligt utredningen. De flesta filmer och produktionsbolag är utlämnade åt Statens välvilja. Så också filmarna. Sverige är sämst i Norden per capita på att stödja filmarnas ambitioner att skapa film. (Utredningens uppgift vittnar om Statens klåfingrigt komplicerade förhållande till konstbegreppet. Hur ”lönsam” är Operabaletten, Göteborgs stadsteater eller för den delen Stockholmfilharmonikerna?)

Nu föreslår utredningen att ”en films kvalitet ska värderas utifrån angelägenhetsgrad, hantverksskicklighet och originalitet”. Vad har man då sysslat med tidigare, kan man fråga sig. Jag vet, man har i första hand tillgodosett filmbranschens näringslivsbehov. Detta näringslivsstöd har fungerat som en bromskloss för den konstnärliga verksamhet som filmarna försökt manifestera men sällan fått gehör för.

Filmkulturen finansieras idag genom en 10%-ig avgift på biobiljetten plus en del andra bidrag. Stödet omfattar totalt idag 425 miljoner – till allt. Nu föreslås istället att moms på 25% läggs på biobiljetten vilket skulle ge ytterligare en kvarts miljon. Men samtidigt försvinner då den gamla avgiften och övriga parters bidrag. Det ekonomiska tillskottet skulle då kanske reduceras till 30-40 miljoner. Men den summan har fattats sen många år tillbaks. Det gamla Filmavtalet var kraftigt underfinansierat redan tidigare. Tiodubbla summan hade behövts som injektion för att filmkulturen åter skulle få luft under vingarna.

Den massivaste kritiken, som framförts under årens lopp, gäller i första hand det s.k. Automatstödet, att filmbranschen oavsett filmens kvalitet eller angelägenhet automatiskt har fått produktionsstöd. Åtskilliga miljoner har varje år kastats bort på ”skitfilmer”, för att använda Harry Scheins ord. Dessutom har filmer som setts av flest människor erhållit ett efterhandsstöd, den film som setts av mest människor har fått mest pengar, den har fått mest som redan har.

Så vad säjer då Filmutredningen, utöver att Staten ska överta ansvaret, om den framtida utformningen? Jo, att ”ett särskilt efterhandsstöd ska införas” plus att ”ett företagsstöd baserat på en portfölj av framtida projekt” likaså ska införas. Samma gamla mantra med andra ord. Det idiotiska automatstödet ska också finnas kvar – men kallas ”marknadsstöd” istället. Alltså, de gamla hårt kritiserade näringslivsstöden ska finnas kvar men nu med nya namn.

I övrigt föreslås en rad utredningar i diverse småfrågor som samtliga ska handhas av Filminstitutet, som därmed tycks få formen av en myndighetsliknande byråkratisk institution. Men hur gick det då med stöden till den konstnärliga filmens produktion och visning, den som allt skulle handla om, som jag förstod det? Vad föreslår utredningen? Inget. Det ska utredas…

Utredningen avslutas med ett kapitel betitlat ”Konsekvensbeskrivningar” med en analys av konsekvenserna för biograferna, Filminstitutet, Skatteverket m.fl. En grupp saknas för vilka konsekvenserna är synnerligen angelägna: filmarna, upphovspersonerna. Som vanligt…

Behövdes det verkligen en ny Filmutredning om Framtidens kulturpolitik på filmens område för att döpa om, sätta nya namn på och reprisera det gamla systemet?