”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ’heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

-

Everything’s broken

Film måste löna sig. Film är ett massmedium. Film är till för den stora publiken. Så lyder normen.

Av Statens institution på filmområdet, Svenska Filminstitutet, får man alldeles automatiskt sex miljoner som produktionsstöd till den film man vill göra-  bara man på förhand lovar att den kommer att ses av en kvarts miljon människor. Om man inte håller detta löfte händer ingenting, man blir inte återbetalningsskyldig.

Inte nog härmed. Du får till och med betalt ju fler som ser din film. Den film som ger de största kassorna får, i efterhand som belöning, mest pengar. En stor publik definieras som en viktig funktion av begreppet kvalitet. Penningens guldglans gav en gång namn åt filmens finaste belöning: Guldbaggen.

Film är inget för den som söker ett uttryck. Vill du skildra världen som den är så är filmmediet inget för dig. Film ska göras av folk som har sinne för pengar och de stora kassorna. Hellre en pilsnerfilm än en som söker sin samtid.

Så löd lagen när vi drömde om filmen som vårt medium. Det var den dogm vi ville bryta när vi en gång startade Folkets Bio. Jag minns hur distributören till ”Dom kallar oss mods” sa vid dess premiär: ”Hoppas filmen får dålig kritik så vi får stor publik!”

Det här var den dogm vi ville bryta när vi för 42 år sedan startade Folkets Bio. Vi ville något annat än tävla på marknadstorget. Vi ville den konstnärliga filmen som erbjöd något mer än ett tillfälligt nöje för stunden. Vi krävde en reell yttrandefrihet. Vi ville förändra världen.

Jag läser Stefan Zweigs bok ”Världen av i går” där författaren berättar om sin uppväxt och verksamhet före och de två världskrigen. I Tyskland drevs, berättar Zweig, den tidens förlagsverksamhet ”huvudsakligen på kommersiell grund”. Man beslöt då att starta ett bokförlag ”som utan tanke på materiell vinning, utan hänsyn till möjliga förluster gjorde en boks inre halt, inte dess lättsåldhet, till villkor för utgivningen. Ren förströelseläsning skulle inte publiceras, hur inbringande den än kunde vara, däremot ville man skänka en fristad åt de subtilaste och svårtillgängligaste. Att uteslutande koncentrera sig på verk av den renaste konstvilja, framställda i sin renaste form, var mottot för detta exklusiva förlag som till en början bara riktade sig till den smala läsekretsen av verkliga kännare och med stolt avsikt att isolera sig valde namnet Die Insel, Ön. Ingenting skulle tryckas av affärsmässiga skäl, utan varje diktverk skulle i boktekniskt avseende ges en yttre form som motsvarade dess inre fulländning.”

Parallellen till hur vi resonerade under arbetet med Folkets Bio är uppenbara. Filmer som aldrig kom till Sverige fann genom Folkets Bio sin distribution och gav filmarna en slant i retur.

Förlaget, Insel Verlag, blev med tiden en framgång, ”ett av de största bokförlagen .” Dit har väl inte Folkets Bio nått med sina blygsamma procent av publiken. Men väl något mycket större, ett annat värde, så mycket större än det ekonomiska utfallet, vilket Zweig också så fint ger uttryck för: ”Ingenting bättre kan hända en författare än att som ung komma i kontakt med ett ungt förlag och växa tillsammans med det under arbetets gång. Bara en sådan gemensam utveckling skapar ett organiskt samband mellan honom, hans verk och världen”. Den här effekten och nyttan av den har vida överstigit våra blygsamma publikframgångar. Inte minst jag själv har Folkets Bio att tacka för tillkomsten av och distributionen av mina filmer. Modet att handla, verka och formulera sig har funnit en trygghet i arbetet gemensamt med alla som engagerat sig i Folkets Bios verksamhet.

Yttrandefriheten är bara en paragraf på ett papper om den inte, även till sina yttersta gränser, testas och ges mening genom att en film når sin publik. Jag tar bara min film ”Godheten” som ett exempel av många på en film som kunde visas på Folkets Bios dukar runt om i landet men ansågs för farlig för visning i SVT:s kanaler.