Everything’s broken V
Jag kommer hem sent på kvällen. Rymden kunde inte varit mer jordnära. Radions P 2 spelar György Ligeti.
”Jag sjunger för de dömda”, sa Lars Ahlin. Jag sjunger för de levande, de ännu inte dömda, tänker jag.
Frihet togs ifrån oss. Det begreppet står på hyllan i snabbköpsbutiken.
Jämlikhet likaså. Nu på REA.
Broderskap återstår.
Jag cyklar ut till Östra Karup utanför Båstad. Det blåser så hård motvind att jag nästan styr ner i diket. Det är en utställning på Galleri Arnstedt jag vill se. Både Peter Frie och Linn Fernström har haft succéutställningar där, får jag så småningom veta. Nu ställer några för mig okända namn ut.
Det är en intressant utställning. När jag är på väg därifrån hör jag en röst säja:
-Hej, jag är Britt, vi har haft kontakt tidigare,
Det visar sig vara galleriets innehavare. Hon berättar att vi talats vid tidigare och jag söker nervöst i mitt minne efter hur och när. Jag får hjälp av Britt när hon berättar att hon tidigare varit bildlärare. Nu driver hon det här galleriet. Som lärare hade hon en hel hösttermin haft min film ”Jag är din krigare” som utgångspunkt för lektionerna. Alltså, varje bildlektion utgick från min film och dess teman. Djur, natur, familj, klass, kön… Ja, ”där finns allt”, säjer Britt. Jag blir förstås rörd och känner mig smickrad. Varje lektion har alltså börjat med referens till ”Jag är din krigare”…
Plötsligt minns jag alla brev jag fick från barn som sett filmen. Jag förstod aldrig att jag gjort en ”barnfilm”, jag trodde det var en ”familjefilm”. Föräldrar har berättat för mig om hur deras barn sett filmen gång på gång, om och om igen. Alla frågor, som filmen väckt. Britt fann den vara en bra utgångspunkt för sina lektioner.
Jag minns hur besviken jag var att filmen aldrig nådde en stor publik, kände att jag misslyckats. Men knappast någon annan av mina filmer har fått en så djup, känslomässig respons, som denna hos just barn. Varför räknas detta som mindre ”fint”? Filmen var aldrig ens nominerad för en Guldbagge. Jag minns att jag tröstade mig med att Bo Widerberg tyckte filmen var bra och huvudrollsinnehavaren rent av lysande. Varför var det så svårt att få den finansierad? Ingen trodde på den då, budgeten var låg, t.o.m. mycket låg. Varför är förstå-sig-påarna däruppe alltid så säkra på vad som är viktig film, värd att göras för en stor publik?
Jag får en bok av Britt med Peter Fries landskapsmålningar. Jag säjer inte att Fries målningar varit en del av inspirationen till fotot jag vill ha i min nya film ”Aftonland”, filmen som är så svår att finansiera. Den kanske ändå aldrig blir av…
Väl inne i stan ligger gatan öde. En man och en ung kvinna dyker plötsligt upp. Kvinnan bär nonchalant en k-pist i sin hand. Mannen öppnar bakluckan till deras Volvo, kvinnan slänger in vapnet.
Ska jag ringa polisen? Jag ser inte registreringsnumret när bilen i hög fart kör iväg. Varifrån kom dom?
När jag sätter nyckeln i låset kommer en liten grabb tassande från sidogatan, högst 5,6 år. Han bär på en kratta. När han får syn på mig lyfter han krattan och siktar mot mig som vore det ett vapen. Jag tittar på honom, ser hans ögon, han är helt allvarlig.
Jag öppnar dörren och går in. Från balkongen ser jag att vinden äntligen mojnat. Havet ligger blankt. Nästan svart, med några helt vita stråk. När jag sätter på tv:n hamnar jag mitt i ett kriminaldrama.
Är detta verkligen mitt land?
