”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

1. August Strindberg, Kenta och jag

Det är första april. Jag är i Göteborg. Det ska bli minneskonsertkonsert för Totta på Pustervik. Han skulle ha fyllt 70. Jag har varit mentor åt My Lindberg, som gjort ett filmporträtt av Totta. Efter att filmen sänts i SVT:s K-special såldes 800 biljetter till konserten. Det är trångt, mycket folk i både i salen och i baren. En bredaxlad man kommer fram till mig, kavlar upp skjortärmen och visar en stor tatuering på överarmen. Den föreställer Kenta. ”Den här kille känner du, va!” Jag blir tagen och säjer något förvirrat om att ”det var min bäste vän…” Tatueringen är bra och träffar mig känslomässigt i magen. Ännu en gång känner jag hur saknaden efter Kenta inte lagt sig efter alla dessa år. Minne efter minne dyker upp, lager efter lager.

-”Har du inga texter jag kan göra musik till”, frågade Kenta mig då och då. ”Du som är så förläst måste ju ha en jävla massa texter på lager, eller?”
-”Jag vet inte vad det skulle vara för några som skulle passa dig”, svarade jag och tänkte att det där blir det aldrig nått av…

Åren efter premiären på ”Ett anständigt liv” blev turbulenta, inte minst p gr a att filmen blev en publiksuccé, fortfarande den mest sedda dokumentärfilmen på biograf. Kentas musikaliska karriär blev på ett sätt en spin-off effekt av filmen. I filmen ingick flera av Kentas låtar, också tillsammans med Eva. Filmmusiken, som Ulf Dageby stod för, gav Nacksving ut på en LP där även Kentas och Gustavs, ”Stoffe” alltså, låtar var med. Den såldes i 30.000 exemplar.

Kenta bar alltid runt på sin gitarr, hittade ständigt på nya melodier och teman, utan att egentligen ha en krok att hänga upp dem på. Kompisen i Jakobsberg, Apo Säsk, försåg honom med några texter som Kenta gjorde musiken till. Resultatet blev Kentas första LP, ”Kenta”, och kom ut samma år filmen hade premiär. Stor uppståndelse blev det när Kenta inbjöds att medverka i Melodifestivalen 1980 med Peter Ströms låt ”Utan att fråga”. Kenta presenterades som ”udda och annorlunda” och fick publiken på sin sida när han utmanade programvärden, Bengt Bedrup, som offentligt i tv talat om sitt missbruk. Det blev ett väldigt ståhej i tidningarna. Jag minns att vi efter sändningen gick på restaurang KB tillsammans med några av musikerna och förvånat frågade oss vad det egentligen var som hade hänt…

Kentas första LP blev en framgång med låtar som ”Sitter i ett duggregn” och ”I dag är jag stark”, Kenta ringde mig så fort låtarna spelades i radio. ”Sätt på radion för helvete! Nu spelar dom skivan igen! Snacka om karriär!” Långt senare kom ”I dag är jag stark” att bli Hammarbys signaturmelodi och Kenta deras ”maskot”, ja, först efter Kentas död.

Framgången med första lp:n resulterade i en uppföljare 1981, den kom för snabbt, hade inte lika bra texter och kändes mer som en spekulation från producentens sida än sprungen ur ett ärligt uttrycksbehov. Jag hjälpte till med bilden på lp-omslaget och Kenta var ändå stolt över vad han åstadkommit. Kenta ville vidare. Det var då han tjatade på mig om texter. Under mina tonårs ”sturm-und-drang”-period var Strindberg min idol. Jag berättade det för Kenta och sa att jag skulle försöka plocka ihop några dikter som jag trodde var möjliga att tonsätta. En del dikter skrev ju Strindberg i den brytningstid han levde i och som liknade vår egen. Jag tänkte att något av Strindbergs rotlöshet, uppkäftighet och dröm om en annan sorts frihet skulle gå ihop med Kenta och det hade tydligen fungerat. Kenta kom med sin slitna gitarr och spelade upp sina tonsättningar för mig. Jag tyckte att flera av låtarna var bra, flera riktigt bra, vi kasserade några och de som blev kvar spelade vi in på kasettband, Kenta kunde ju inte skriva noter.

Jag ringde Ulf Dageby och frågade om han kunde tänka sig att hålla i inspelningen – om jag betalade kalaset. Det kunde han. Han blev lite av en ”kapellmästare” och med hjälp av flera musiker från Nationalorkestern, som också var med och gjorde filmmusiken till ”Ett anständigt liv”, spelade vi in i en studio i Göteborg. Nikke Ström, Lars Eric Brossner, Bernt Andersson och Per Melin var medmusikerna med Johannes Leyman som tekniker. Ulf var en mästare, som med sin inkännande insatser på gitarren, skapade den stämning låtarna krävde. Jag minns att Johannes redan andra dagen sa till mig att tonsättningarna var ok men att ”Kenta som sångare” var skivans problem. ”Nej, han är ingen Thore Skogman, det här handlar om något annat, en annan slags kvalitet”, svarade jag. Jag är tacksam att Johannes inte frågade vad för slags kvalitet det i så fall handlade om, för jag tror inte jag hade kunnat svara honom.

Tillsammans med min dåvarande sambo Johann Hald, som arbetade som fotograf, åkte vi ut till Stockholms norra kyrkogård där Strindberg ligger begravd och plåtade Kenta framför gravstenen, det blev omslaget till skivan. På baksidan citerade jag Oscar II och hans fördömande av Strindbergs texter. Jag tänkte att det kunde vara en bra parallell till hur vår egen samtid såg ner på proggmusikens konstnärliga uttryck.

”Något vederstyggligare än Strindbergs så kallade dikter har Jag aldrig sett. Hans hora till sångmö dricker, tvår sig och bestänker alla hon når med det grönbrunaste rännstensliquidum, samt hånler över de fåfänga försöken att därmed bliva ren och otörstig.” Oscar II, Sveriges konung

När vi väl spelat in låtarna tog jag kontakt med Anders Burman på Metronom och frågade om han hade lust att höra vad vi spelat in. Jodå, det ville han gärna, men utan att vara alltför entusiastisk sa han att Metronom kunde tänka sig att ge ut denna lp. Burmans favorit var ”Vid dagens slut”, plattans sista spår, där Kenta sjunger utan annat komp än sin gitarr. Det är också min favorit. När jag planerade Kentas begravning, tillsammans med Kentas son Patric, valde jag att avsluta begravningen med just denna låt.
Skivan blev långt ifrån någon succé. Den sålde dåligt. De som läste Strindberg ville inte ha Kenta och de som gillade Kentas två tidigare skivor ville inte ha Strindberg. Skivan hamnade mellan stolarna. Först efter Kentas död fann den någon slags publik men då fanns den inte i butikerna, den kom aldrig på cd. Några av låtarna dök upp på en samlings-cd, Kentas ”Guldkorn” och lp:n blev ett samlarobjekt.