I anslutning till filmfestivalen i Göteborg anordnades ett heldagsseminarium om dokumentärfilmens situation. Man hade bett mig hålla en inledning och det gjorde jag (www.filmepidemin.se/debatt.html). Efter mig presenterade Anne Köhncke sin avhandling från Köpenhamns Universitet, ”TV & den uavhengige nordiske dokumentarfilm”. Det är en lika fascinerade som deprimerande läsning. Fascinerande därför att det är en lysande utredning som ger en klar bild av dokumentärfilmens situation i Norden, särskilt i förhållande till TV. Deprimerande eftersom hon konstaterar att den kreativa dokumentärfilmen kämpar med mycket stora svårigheter i dagens konkurrensutsatta TV-industri, alltifrån finansiering till sändningstider på prime time.
Särskilt illa är det för den svenska dokumentärfilmen, visar Köhncke med eftertryck i sin utredning. Bäst är det, ja, ni gissar rätt, i Danmark. Där finns t.o.m. en lag som talar om vikten att göra och stödja dokumentärfilm. Där finns mest pengar, de högsta budgetarna, production values och där läggs stor vikt vid efterarbetets professionalism.
Inte långt efter kommer Finland när det gäller alla professionella aspekter men där är man nästan uteslutande beroende av YLE, som betalar bra och ständigt vill ha mer dokumentärfilm, vilket möjliggör kontinuitet i produktionen. YLE är ensamt om att ha en egen programtid för nyskapande, kreativ dokumentärfilm, ”New Cinema”.
I Norge och Island är läget sämre även om Norge fått en särskild stödordning för dokumentärfilm.
Men sämst är det här hemma. Fragmentiseringen bland de filmare som gör dokumentärfilm är i Sverige störst, nästan all filmer görs av enmansbolag, det finns ingen ”bransch” som står på egna ben. All produktion är kortsiktig med konsekvensen att man isoleras till hemlandets få finansieringsmöjligheter. SVT har i princip monopol på att visa kreativ dokumentärfilm och kan därför diktera de ekonomiska villkoren, välja och vraka bland insända projekt utan att ta något som helst ansvar för kontinuitet i producerandet, vilket i sig är en förutsättning för att få fram nya talanger.
Dokumentärfilmen är i första hand beroende av SVT därför att Svenska Filminstitutet satsar så små medel på denna genre, menar Anne Köhncke. Spelfilmen disponerar mer än 10 gånger så mycket pengar enligt Filmavtalet, ett avtal som nu i 45 år hållit dokumentärfilmen tillbaka och reducerat den till några enskilda hjältemodiga och offervilliga filmares kamp för sina små filmer. Där en dansk dokumentärfilm i genomsnitt har 40.000 kronor per minut till sitt förfogande har en svensk 5.000 per minut! De högsta svenska budgetarna ligger inte ens i nivå med de lägsta danska!
Svensk dokumentärfilm har de lägsta budgetarna i hela Norden. Läs gärna denna mening två gånger! Från Filminstitutets sida ha vi den lägsta finansieringsnivån, under Nordens fattigaste land Island. Där en dansk budget ligger på 5 miljoner, ligger en svensk på 1 miljon. Köhncke påpekar att filmarna i Sverige ”ikke har noen reell politisk makt” och inte heller har haft det under Filmavtalets 45-åriga historia.
Ska vi skilja ut oss så ska vi göra det rejält!
Trots den stora bristen på kapital konstaterar Köhncke att vi tidigare haft en stark tradition av kreativ dokumentärfilm men att vi med den förda politiken är utsatta för den största risken i Norden att ta livet av denna tradition. ”Og det ser ikke umiddelbart ut till å väre noen lösning på vei”, som hon säjer.
Det kan vara intressant att för en kort stund titta på situationen för spelfilmen. När Svenska Filminstitutet designade sin nya produktionsfilosofi hänvisade man till Danmark. I Sverige ville man ha det som där. Större budgetar till färre. Större producenter, namnkunniga regissörer. Detta skulle ge oss fler festivalpriser. ”Bort med alla små”, som DN formulerade rubriken. Nu när denna ”danska” politik etablerats kan man samtidigt konstatera att i Danmark har denna politik lett till kris: brist på nya talanger, nolltillväxt, inga fräscha initiativ, utarmning. I Köhnckes utredning läser jag att man nu infört ett nytt system, RÅ Film, för att komma tillrätta med problematiken.
Och vad har då denna politik lett till i Sverige? Ja, åtminstone en sak kan vi konstatera: storproducenten Lars Blomgren har fått råg i ryggen och producerar enligt DN nu två nya Beck. ”Mer action, större budgetar”. Samma sjuka, alltså, som tömde Danmark på blod.
Efter Köhnckes genomgång i Göteborg följde utfrågning av representanter för tv och filmbransch från alla nordiska länderna. Den nedslående situationen för svensk dokumentärfilm bekräftades. I den svenska delegationen ingick stabschefen för Kulturutredningen, moderatpolitikern Henrik Toremark, Filminstitutets produktionschef Charlotta Denwar och SVT:s dokumentärfilmschef Ingemar Persson. Toremark säjer att han inget kan säja om den framtid vi alla oroar oss för men han vill förhålla sig ”öppen”. Öppen för vaddå? För marknadskrafterna att ta över ansvaret för kulturpolitiken? För reklamfinansiering av SVT? Ingemar Persson säjer att han tror på ”marknadsföring”, Charlotta Denwar att hon tror på Filmavtalet…
”Total förödelse”, har någon sprejat på ett elskåp vid järnvägsstationen här i byn.
Jag stannar och läser frasen några gånger. Det måste vara den svenska filmpolitiken som adresseras.