”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

4. Yttrandefrihet eller censur

Häromdan fick jag ett mail med en Påminnelse om att svara på en enkät från Sveriges Television med rubriken HUR SER NI PÅ DET KREATIVA SAMARBETET MED SVT?

Första gången jag fick enkäten kände jag mig rent av kränkt och slängde den i papperskorgen. Varför? Jo, i höstas censurerade SVT min film ”Godheten” genom att stoppa den från visning i de ordinarie kanalerna. Orsaken var att ”filmen kritiserade kapitalismen” enligt VD Eva Hamiltons besked. Trots att den ena programdirektören efter den andra samtidigt poängterade vikten av att skydda yttrandefriheten i Public Service. Varför yttrandefriheten inte rymde kritik av vårt samhälle, fick jag aldrig svar på. Nå, med denna kränkning som bakgrund har man alltså mage att be mig besvara en enkät om vad jag tycker om ”det kreativa samarbetet med SVT”. Här har ni mitt svar på enkäten: ”Det existerar inte något kreativt samarbete, det är åt helvete. SVT missbrukar sin makt genom att bryta mot Svea Rikes Grundlag och borde bestraffas för det!”

”Vi ska inte ha en graderad yttrandefrihet” sa för en tid sedan f.d. justitieminister Beatrice Ask, utan en absolut. Den åsikten delar tydligen inte SVT. SVT:s enkät väcker minnen till liv där yttrandefriheten kommit i konflikt med censurbegreppet.

När jag gick på Svenska Filminstitutets Filmskola i slutet på 60-talet fick min kamrat Jan Lindqvist förfrågan från SVT om att göra filmade inslag om 15 minuter till en serie om fyra halvtimmes-program. De resterande 15 minutrarna skulle sändas från en studio. Jan frågade mig om jag ville vara med och det ville jag naturligtvis. Vi arbetade under tidsnöd men fick ihop en film om 15 minuter till det första programmet, som hette S-Tänk. När vi satte oss för att se sändningen såg vi till vår förvåning att några minuter censurerats, några sekvenser hade tagits bort. Vi blev arga och frågade varför. Det fanns, fick vi veta, gränser för vad yttrandefriheten tillät. Vi förstod ingenting. Vad var tillåtet? Vi hade träffat Kenta och Stoffe under filmningens gång. De uttryckte gärna sin syn på samhället. Var deras åsikter skälet?

När sedan de två kommande programmen också censurerades gav vi upp. Till det fjärde programmet gjorde vi istället en 25-minutersfilm om hur polisen behandlade ungdomarna i City. Vi hade nämligen gång på gång fått höra hur förortens barn ofta trakaserades av polisen när de tog tunnelbanan in till City där ungdomsgårdarna fanns. Några hade rymt hemifrån och bodde i de tomma rivningshusen i den stadskärna som i princip höll på att utraderas och ersättas med moderna höghus. Den här filmen kallade vi ”Snutarna” och vi struntade i hur SVT använde den i programmet. Det visade sig att man sände fyra, kanske fem minuter.

Den här upplecvelsen gjorde att vi antog att det fanns en större frihet på biografernas Vita Duk. Kenta och Stoffe kunde man väl inte censurera bort i en film för biograferna? Vi kunde inte haft mer fel. En sekvens i den film vi gjorde med de två grabbarna Kenta och Stoffe i huvudrollerna, ”Dom kallar oss mods”, fastnade i Biografcensuren. Filmen fick visas om vi klippte bort en scen. Vi vägrade och Harry Schein, VD på Svenska Filminstitutet, lät med advokaters hjälp överklaga beslutet. Scheins kompis Olof Palme, som då var utbildningsminister, såg filmen och tyckte att det inte var så mycket att bråka om och filmen släpptes fri. Vi förstod att yttrandefriheten på filmens område var en betydligt mer komplicerad sak än vi trott.

När Jan Lindqvist och jag sedan påbörjade en film om klassamhället Sverige försökte vi filma det arbetande folket på olika fabriker. Vi ville bl.a. filma i en fabrik som låg på Vargön. Men vi besked att vi inte var välkomna. Man kröp bakom lagen om ”fotoförbud p gr a hänsyn till Rikets säkerhet” och förbjöd oss komma in. När vi inte fick komma in skrev jag en artikel om detta i Aftonbladet.

Under 60-talet formulerades ständigt kritik av den hemliga polisen, SÄPO, som gång på gång gått för långt i sin övervakning och avlyssning av vänstern. Denna kritik ledde många år senare till att SÄPOs arkiv delvis öppnades. Jag bad att få veta om jag, som ständigt hade problem med min telefon, möjligen övervakades och avlyssnades. Jodå, min artikel fanns med och jag övervakades av SÄPO. (Det material vi hunnit spela in innan pengarna tog slut färdigställde vi långt senare till en kortfilm. ”Förvandla Sverige”, som hade premiär på Folkets Bio 1974).

Jag minns att när jag och Jan Lindqvist ombeddes att filma en förestående ockupation av Universitetskanslerämbetet i Stockholm, så fick vi order att aldrig tala med de övriga i ockupationen från våra egna telefoner. Vi var säkert övervakade. Vi fick gå ut till torget utanför möteslokalen där det fanns en telefonkiosk och där kunde vi ringa. Dagen kom då ockupationen skulle ske, men när vi kom fram var hela kvarteret avspärrat av polisen. Hur kunde polisen veta om den hemliga ockupationen?”
-”Välkomna”, sa en äldre uniformerad polis till oss. ”Jag utgår ifrån att det här är Jarl och Lindqvist…”. Polisen visste allt. Inne i Kanslerns lokaler hade man dukat upp kaffe och bullar – i rätt antal till ockupanterna… Det vredgade upproret kom av sig, ”ockupationen” blev därefter och filmen inget mästerverk…SÄPO skötte sin ”censur” effektivt.

På 80-talet tog Svenska Filminstitutet initiativ till en serie kortfilmer som skulle gå som förspel till långfilmer på biograf. Kortfilmens situation var erbarmlig och institutet ville göra något åt situationen. En rad filmer gjordes. Jag gjorde en film om en ung man som drabbats av cancer och berättade om sin förestående död framför kameran. ”Memento mori” kallade jag filmen. Peter, som mannen hette, ringde mig och sa att han hade korttid kvar. Vi hann filma honom en enda gång. Han blev trött och somnade. Samma eftermiddag ringde jag sjukhuset för att få en ny tid med Peter. Då fick jag veta att han avlidit samma dag. Han dog i princip framför kameran. Den här kortfilmen visades aldrig på bio. Den skulle förstöra handlingen i huvudfilmen, hette det. Alla kortfilmer i serien visades sedan i SVT – utom en film, min film ”Memento Mori”…Den censurerades. När Svenska Filminstitutet firade 50-årsjubileum för något år sedan frågade man mig om jag ville vara med och tala om svensk film under 80-talet. Det gjorde jag gärna – om ”Memento Mori” visades. Så blev det och jag kunde berätta för publiken att detta var första gången på nära 30 år filmen kunde visas offentligt. Jag såg den och blev mycket berörd, jag hade glömt dess emotionella kraft…Var det därför den aldrig visades av SVT?

SVT var medproducent på min film ”Flickan från Auschwitz” om journalisten Cordelia Edvardson. Efter att den visats på biograf skulle SVT sända den. Man hade enligt kontraktet rätt till flera visningar. Men den visades aldrig. Jag ringde till SVT och frågade om orsaken. ”Det kan du väl räkna ut själv”, fick jag till svar. ”Nej, det kan jag verkligen inte!”, svarade jag och begärde besked. Jag fick inget. Inför Cordelia hade jag svårt att berätta om att SVT inte ville visa filmen. Jag skämdes tillochmed och var rädd att Cordelia skulle tro att den inte visades för att den var för dålig. Men det var inte skälet. Jag minns att filmkritikern Nils Petter Sundgren skrev en artikel i Expressen där han uttryckte sin vrede över att filmen inte fick en Gudbagge för så bra tyckte han att den var.

När Cordelia fyllde 80 år och hyllades i pressen mottog hon nya priser och ny uppskattning för sitt skrivande. Jag ringde till SVT. Jag var mycket upprörd över att filmen inte visades som ett led i denna unisona hyllningskör. Jag var helt enkelt förbannad. Så en dag läste jag av en tillfällighet i morgontidningen att ”Flickan från Auschwitz” plötsligt skulle visas, helt oanonserad, mitt i natten! Så sent att många i publiken för länge sedan gått och lagt sig, merparten släcker sin tv vid tiotiden, man ska ju upp till jobbet nästa morgon… Jag minns sändningstiden som elva eller halv tolv. Detta var ett nytt sätt att utöva ”censur” och visa sin makt. Varför filmen plötsligt visades fick jag inget besked om, lika lite som varför den först blev liggande. Jag vet än idag inte skälet.

Yttrandefrihet, den absoluta, den vet jag inte vad det är. Jag känner bara till den i sin ”graderade” form. ”Ett anständigt liv var totalförbjuden i Norge i 15 år…