”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

5. Döden visste jag redan hur den såg ut

När jag var ung hade jag en oregerlig dödskräck. Pappa dog när jag var i tonåren, mamma senare. Dödsskräcken försvann när jag under fyra år arbetade med ”Ett anständigt liv”. Under den perioden dog 30 personer. Naturligtvis kände jag inte alla, en del visst jag namnen på, andra hälsade på, åter andra var jag kompis med. Under årens lopp har jag mist flera kamrater, Gustav, Jajje, Jerka, Arne, Ricky, Bo, Staffan, Pelle, Bertil. Men Kentas död kommer jag inte över.

När Kenta flyttade med Eva till Hallabro i Blekinge kom vi ifrån varandra och kontakten skedde över telefon. Alltmer förvandlades samtalen till Kentas litanier över hur trist det var på landet. Han fick visserligen på eget förslag parkjobb i kommunen men det var inte där skon klämde. Kenta längtade hem till förorten. Efter fem år var han tillbaks i Jakobsberg. Jag minns premiären på ”Det sociala arvet”, Kenta kom i sina innetofflor, han hade glömt att ta på sig skorna, lite släpade landet med…Han fick gå i sina tofflor. Själv hade jag flyttat till Kinnekulle men när jag var i Stockholm träffades vi regelbundet där. Kenta kom med pendeln och jag med Skövdetåget och vår mötesplats blev baren på hotell Scandic.

Det var Jonas Åkerlund, som jag lärt känna, som tog initiativet till att samla mods-trilogin i box, inte minst genom en avgörande ekonomisk insats. Dessutom gjorde han en ”bakomfilm” där Kenta medverkade. Han insisterade på att ett ljudspår med Kenta och mig skulle ingå och så blev det. Kenta hade lyckats få tillbaka sitt jobb i kommunens skogar – på ständigt förnyade 6-månaders-anställningar. Men det var nytt folk i ledningen och den nye chefen på jobbet kände sig ”hotad” av Kentas snack – egentligen av Kentas blotta närvaro, som jag uppfattade det. Kenta var en mästare på att slänga käft. Gång på gång kom bossen med besked att Kenta skulle bort, vi diskuterade hur Kenta skulle bemöta detta med fackets hjälp. Men bossen vann och Kenta stod utan jobb.

Ibland blev det för mycket festande för Kenta i stan. Det var så många som slet i honom. Då ringde han och ville komma hem för att återhämta krafterna. Utan bira. När han inte längre frågade efter mitt recept på ”Strömming a la Operabaren” förstod jag att det snart var dags att återvända till stan igen. Så höll det på i 3, 4 år.

En dag kom Kenta med morgontåget. Det var en tisdag som jag aldrig lär glömma, nämligen den 11 september 2001. Jag hade just sett i morgonnyheterna hur Al Quida-terroristerna flög det första planet in i det ena tornet på World Trade Center och kastade mig i bilen ner till stationen och mötte Kenta som precis steg av tåget: ”Snabba dig! Dom bombar USA!” En unge som skulle med tåget till skolan tittade på mig och sa: ”Det är rätt åt dom”…Vi körde hem till tv:n i ilfart och jag minns det som att vi såg hur det andra planet flög in i torn nummer två. Vi blev fast vid tv:n i tio timmar i sträck och såg alla repriser gång på gång. Vi förstod på något sätt att nu kommer vår framtid att gestalta sig på ett annat sätt.

En dag ringde Kenta och sa att han låg på sjukhus. Jag åkte upp till Stockholm och hälsade på honom. Vad var det för fel? Kenta låg på sal med en gubbe på var sin sida, han hade en tv och bad mig om pengar så han kunde han den på. Men mest av allt ville han därifrån, hem till mig. Jag frågade Anette och mina barn om det gick bra om Kenta kom ner till oss. Det var ok. ”Kenta har cancer och inget vet hur det kommer att gå”, sa jag. Patric, Kentas son, körde ner Kenta i sin bil. Jag hade gjort ”Strömming a la Operabaren”. Men Kenta ville inte ha. Jag anade att allt var värre än jag trott. Han hade en plastlåda med mediciner med sig, än för det ena, än för det andra. Också smärtstillande men det ville han absolut inte ha. Jag förstod nog ganska omgående att det var illa ställt men började i stället tala om framtiden, snart är det vår, sa jag. ”Då kan vi sitta i trädgården igen och ta en bira”, försökte jag. ”Nej, fy fan, jag tål inte solen, jag vill vara i skuggan”.

Vår hund var Kenta trogen, den sov alltid på golvet i det rum Kenta brukade sova i. Kenta steg alltid upp tidigt och gick ut med hunden. På dagarna tog han en tur med hunden ner till skogen. Men då Patric kom med Kenta såg hunden honom kliva ur bilen, mödosamt, men gick in i huset igen. Jag tyckte det egendomligt, hunden brukade ju springa fram till honom och hälsa ivrigt. Jag sa åt hunden att hälsa på Kenta men då la den sig under köksbordet. Jag minns att jag skämdes, vad var det för fel på hunden som uppträdde så? Nu vet jag att hundar används i sjukvården för att detektivisera och upptäcka cancer… Kenta fick ligga framför tv:n, hunden gick aldrig in och hälsade på honom. Och Kenta blev snabbt sämre. Redan efter någon vecka kunde han inte ta sig till toaletten utan hjälp.

På nätterna turades vi om att vaka, Anette och jag. Kenta bevarade sitt trotsiga humör. Han var tapper. Och sin slagfärdighet hade han kvar in i det sista. ”Du är så snurrig Stefan att du får skruva på dig kepsen på morgonen” sa han till mig och Anette fick höra: ”Du är så snäll så du är dum…” när hon kom med kaffe. En natt när Anette hade jour ringde Kenta i den klocka han hade på bordet om han ville kalla på oss. När Anette tittade på klockan var hon tre på natten. ”En kopp kaffe, tack” skämtade Kenta som bara ville ha hjälp till toaletten.

En kamrat som ringt mig sa, när jag berättade om vården av Kenta, att ”vilken tur du har, då kan du filma hans död…” Jag la på luren och har inte pratat med den personen sedan dess.

Kenta klagade aldrig, sov mer och mer och jag ringde till Patric och sa till honom att komma ner för att en sista gång tala med Kenta, innan han helt försvann i koma. Det var en svår stund. En morgon när barnen skulle iväg sa jag till dem att säja ”hej” till Kenta, det gjorde dom och det var sista gången dom såg honom. En kväll sändes schlagerfestivalen i tv. Vi satte oss med Kenta, som nu låg i djup koma, och tittade på tävlingen. Jag vet inte om Kenta hörde något, han såg i alla fall inget. När programmet var slut lämnade vi rummet och då hörde jag Kenta mumla; ”fryser du, Stefan”. Jag svarade men vet inte om Kenta hörde min röst.
När vi inte längre förmådde sköta Kenta ringde vi sjukvården och berättade om läget fick vibeskedet att ringa ambulans, ”det här får ni inte sköta själva, för det förstår ni väl att ni inte kan…” När vi ringde ville inte ambulansen komma eftersom Kenta var skriven i Stockholm. Vi blev förstås förbannade och till slut fick vi en ambulans som via sjukhuset förde honom till Stockholm. Jag åkte upp till stan och tillsammans med Patric väntade jag på att Kentas hjärta skulle sluta slå.

När Kenta var död förstod jag att jag inte bara förlorat Kenta utan en bit av mig själv. Och så är det fortfarande.

Stefan Jarl - Kenta - Foto: Johan Bergmark
Foto: Johan Bergmark