”One of the last great samurai who unyieldingly fights for ideals
and convictions. In our ‘heavy industry’ there aren’t many like him.”

Ingmar Bergman

10. Cashen måste in

Jag hamnade i ett vakuum efter premiären på ”Dom kallar oss mods”. Jag hade fått göra den film jag drömt om att få göra men hur skulle jag nu komma vidare?

Ett halvår innan premiären hade filmen stoppats av censuren för att efter överklagande släppas. För att få filmen distribuerad bjöd Harry Schein på Filminstitutet in alla distributörer i branschen till en visning. Ingen ville ha filmen – utom en, Pallasfilm, som distribuerade porrfilm. Samarbeta med en porrfilmsdistributör var väl precis inte målet för mina drömmar. Var det såhär den s.k. filmbranschen såg ut? Filmavtalet, som styrde de ekonomiska förhållandena på filmkulturens område, var ett annat mysterium. Ville jag verkligen fortsätta göra film? Och kunde jag?

Jag tog en paus, jag kunde ju egentligen så lite om filmens hantverk. Vad skulle jag göra. Jag var ju tvungen försörja mig om jag nu skulle bo kvar i rivningslägenheten på Regeringsgatan i Stockholm. Cashen måste in. Ett tillfälligt jobb på inspelningen av Maj Zetterlings ”Doktor Glas” var knappt en dellösning. Jag t.o.m försov mig en morgon. Ville jag och passade jag verkligen i filmbranschen? Stig Björkman spelade in en film, finansierad med amerikanskt kapital och baserad på en amerikanske roman ”Georgia, Georgia”. Vi letade inspelningsplatser och förberedde inspelningen men när de amerikanska producenterna damp ner förstod jag vad filminspelning ”the american way” gick ut på. Vad hade jag där att göra?

 

Men vad skulle jag försörja mig på? Producenten och teknikexperten Tomas Dyfverman (tyvärr död 2009) och regissören Pelle Berglund hade jag träffat på Filmskolan och tillsammans producerade vi en barnfilm för Sandrews, baserad på böckerna om Ture Sventon (1972), och med Jarl Kulle i huvudrollen. För Europafilm hade Pelle Berglund och jag gjort ”Den magiska cirkeln” (1970) baserad på ett autentiskt rättsfall. Då frågade jag fotografen Anders Petersen på Saftra om han kunde tänka sig ta stillbilder till filmens marknadsföring. Det kunde han. Jag beundrade hans bilder. Anders blev med tiden en av Europas bästa fotografer. När SF köpte Europafilm försvann i sammanslagningen Anders negativ. Han hade dock gett mig flera papperskopior för att jag förekom på dem och det är vad som finns kvar.

I arbetarförfattaren Lennart F Johanssons böcker kände jag igen mig (”Tre män”, ”Den ofullbordade”), jag kontaktade honom och vi började umgås. Han bodde med sin fru på söder på Katarina Bangatan där jag blev flitig besökare. Det visade sig att en av hans kamrater var skådespelaren Keve Hjelm. Lennart hade ett manus som han såg som underlag för en film. Jag föreslog honom att han själv skulle regissera eftersom manuset utgick från hans egna erfarenheter, han hade själv ett liv på gatan bakom sig. Filmen handlade om de arbetslösa på ett ungkarlshotell där en man hade en dröm om att ta sig upp från rännstenen och bli något. Han hade en dröm om att skaffa ett stånd på Hötorget och sälja frukt och grönsaker. Keve ringde mig och sa att han gärna spelade huvudpersonen i filmen. Jag lyckades få ihop alla förutsättningar för att göra filmen med John Olsson som fotograf och andra kamrater i teamet. Den fick sin premiär 1975. Det blev en film som visade oss hur lite vi egentligen vet om det som vi tror oss veta något om.

 

Efter en tid insåg jag att om jag och vår generation skulle finna vår plats, och kunna komma till uttryck, så skulle vi vara tvungna att bygga vår egen värld, där vi själva kunde bestämma villkoren. FilmCentrum med vår tidning Rapport, facket och Folkets Bio blev vår plattform och såsmåningom också vårt hem.

När Bo Widerberg gjorde ”Mannen på taket” (1976) blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig jobba som Bosses produktionsledare och närmaste man. Jag tänkte att det kunde ge ytterligare erfarenheter och tackade ja. Det blev en tuff inspelning. Märkligt nog blev jag kallad till SF, som producerade filmen, till ett möte med VD Kenne Fant. Jag fick då veta att en förutsättning för jobbet var att aldrig nämna att SF var producent eftersom det var mycket riskfyllt att ha med Bo Widerberg att göra. Skulle nått hända, t.ex. att filmen måste läggas ner, så fick detta inte förstöra SF:s varumärke. Jag minns att jag hörde mig svara i hånfull ton: ”om filmen går med vinst, då tar ni väl gärna hand om den!” Jag reste mig och gick – tänkte över saken men tog ändå jobbet. Jag ville gärna lära känna Bo. Jag lärde mig mycket av honom. När vi spelade in scenerna på Dalagatan, där filmens jagade gangster etablerat sig på husets tak och sköt vilt omkring sig, så var det ett äventyr i sig. Carl Gustaf, i rollen som polismannen Beck, skulle klättra ut genom ett fönster på sjunde våningen högst upp i huset och med hjälp av en brandstege svinga sig upp på taket för att övermanna terroristen där. Operationen var livsfarlig. Scenografen Ulf Axén var mer än nervös och motsatte sig de lösningar som Bosse kom upp med, nämligen att allt skulle göras ”dokumentärt, på riktigt”. Jag var mest av allt rädd för säkerheten och fixade en stand in för Carl Gustaf, en gammal boxare i Carl Gustafs storlek, ifall inspelningen trots allt skulle genomföras enligt Bosses riskabla plan. Några alternativ att göra allt i studio fanns egentligen inte och till slut kom Ulf Axén upp med en avancerad plan. Sveriges högsta kran hyrdes och parkerades på gatan framför huset, en arm svängdes över husets tak och i en krok från denna arm firades en bred ram med kraftigt nät ner på baksidan av huset, som skulle fungera som skyddsnät. Carl Gustaf skulle då kunna klättra ut genom fönstret, under sig ha detta skyddsnät, och steg för steg klättra upp mot taket. Visst, men hur skulle detta fotograferas? Var skulle den norske fotografen Odd Geir Saether stå? ”Lägg dig på rygg där ute i nätet”, sa Bosse. Så blev det först efter att Bosse själv kastat sig ut genom fönstret och ner i skyddsnätet för att demonstrera hur ofarligt uppdraget var. Själv fick jag yrsel och höll på att svimma. Jag envisades med att min stand in skulle klättra på stegen i stället för Carl Gustaf, som dessutom hade diabetes…. Jo, det gick Bosse med på – men allt som finns med i den färdiga filmen av Carl Gustafs stand-in är en fot som trevar efter stegen. Sen skickade Bosse hem min stand-in och Carl Gustaf gjorde alla scener själv. Detta måste dokumenteras, tänkte jag, och fotograferade så mycket jag kunde – så att försäkringsbolaget i alla fall efteråt skulle kunna se hur säkerheten hade sett ut innan katastrofen inträffade…Jag får fortfarande yrsel när jag tänker tillbaka på arrangemanget. Tack och lov gick allt bra. Carl Gustaf klättrade, Odd Geir filmade och scenerna hamnade i filmhistorien.

 

Carl-Gustaf spelade varje kväll på Casino-teatern, dit vi fick köra honom efter dagens inspelning, ibland i sista minuten. Han berättade om hur han som ung socialist sökte sig till en teaterscen som drevs av Unga Örnar, jag minns det som det var gamla Scala-teatern som sedan drevs av Fria Proteatern. Jag kommer i alla fall ihåg att han jämförde Fria Pros arbete med vad han själv gjorde i sin ungdom. -”Den svåra konsten är inte att göra dramatiska roller, det är att spela komedi”, sa Carl-Gustaf och hoppade ur bilen för att hinna in i sminket innan han skulle stå på scenen i kvällens föreställning.

Arbetet med de här filmerna blev min försörjning som möjliggjorde att jag kunde arbeta ideellt med våra egna organisationer. Först när vi hade en egen plattform kunde jag gå vidare. 5, 6 år gick och jag tänkte ibland att dessa år var bortkastade, förlorade år. Men det var först efteråt som jag förstod varför dessa hundår var nödvändiga för att jag skulle kunna besvara frågan vem jag var.

Sent en kväll efter att på Folkets Bio ha kört dagens program och publiken lämnat salongen sa jag till min kamrat Ulf Berggren, som suttit i kassan, att nu var jag ”tvungen att göra en film själv”. Jag ville vidare. Kan du ta över? Ulf tittade på mig och sa: ”gör du din film, jag fortsätter så länge, bara du lovar komma tillbaks efteråt.” Det lovade jag honom. Det blev filmen ”Ett anständigt liv” (1979). Alla mina filmer har sedan dess haft sin premiär på Folkets Bios biografer.